Uppsalas nya arkitektur följer ett sedan länge utbrett nymodernistiskt smakmonopol: För bostadshus gäller avskalade lådor i trista och/eller grälla färger, medan märkesbyggnader alltför ofta blir märkliga experimenthus som bryter av maximalt mot sin omgivning. Dessa medvetna stilbrott har varit på modet under en längre tid och är inte särskilt "nyskapande" längre. Om man vill sticka ut på riktigt bör man snarare bygga ett jugendpalats!
Varför inte modernism? Den modernistiska arkitekturen – introducerad av Le Corbusier på 30-talet – såg staden som en maskin. Avskalad funktion stod i centrum, medan andra värden ströks. I Sverige har detta varit den förhärskande stilen sedan mitten av 60-talet. Modernistiska områden saknar ofta den småskalighet, variation och trivsamhet som skapades innan modernismens genombrott. Många präglas av social misär och miljöer som inte inbjuder till samvaro. Kort sagt, de har inte genererat något värde – inte ens efter 50 år!
Samma misstag upprepas om och om igen. I början av 60-talet revs det anrika apoteket Lejonet vid Stora Torget i Uppsala. Där uppfördes då en byggnad med profilerad betongfasad åt Tempo (numera Åhléns). Fasaden skämde hela torget och befolkningen blev mäkta upprörd. Nu när fasaden ska renoveras drygt 50 år senare blir det ytterligare en fasad som inte harmoniserar med omgivningen. Att den gamla, trots sin fulhet, väcker nostalgiska känslor hos dem som växte upp med den är inget konstigt, men det säger också något om det nya projektet när så många föredrar den gamla "tårtappersfasaden" i betong.
Varför finns inom arkitektkåren denna närmast maniska fäbless för att sticka ut och bryta av? Varför är det så förbjudet att faktiskt skapa något som smälter in och kompletterar redan befintlig bebyggelse? Det kunde man så sent som på 90-talet.
Svaret kan sökas i utbildningen av arkitekter där idealet ända sedan modernismens storskaliga införande varit att slå mot etablissemangets småborgerliga hus, som ansetts för pråliga och utsmyckade. Problemet är bara att idag är det nymodernismen som representerar etablissemanget.
Arkitekturupproret representerar folket. Vi erbjuder ett forum där tiotusentals vanliga människor kan göra sina röster hörda och säga vad de tycker om utvecklingen av sina städer. Domen blir ofta hård. Men det handlar ingalunda om bakåtsträvande. Vi vill gärna att det byggs – där det är ledigt och lämpligt, och då utan att störa eller förstöra befintliga kultur- eller naturvärden.
Vi vill ha moderna hus i moderna material, med modern teknik, öppna planlösningar, handikappandpassning, låg energiförbrukning et cetera. Men vi vill inte ha modernism som enda stil, utan vill se fler hus i den klassiska traditionen, anpassade för vår tid. Vi vill ha trivsamma miljöer som människor vill vistas i. Byggnader som utstrålar stabilitet, yrkeskunskap, sinne för harmoni och respekt för de historiska byggnader som utgör Uppsalas bevarade kulturarv. Det finns en anledning till att både boende och turister flockas kring just de äldsta delarna av Uppsala.
Arkitekturupproret delar inte bara ut kalkonpris utan även ett finpris, men har vi hittills inte fått in några nomineringar till detta eftersom det inte byggts något som folk tyckt var vackert under 2016.
Vi visar också upp exempel på de många vackra byggnader i klassisk tradition som byggs på kontinenten. Det är bara i Sverige som traditionell stadsarkitektur är tabu.
Landskapsarkitektstuderande Karolin Hård hånar öppet legitima protester mot en utveckling som strider mot översiktsplanen, och speglar därmed verkligen det förakt både för kulturarvet och för invånarnas åsikter och behov som så många av våra ledande arkitektbyråer, byggbolag och kommunpolitiker ger uttryck för.
När kommunen presenterar Uppsalas innerstadsstrategi i ett påkostat 90-sidigt fyrfärgstryck innehåller den mängder med bilder från Uppsala. En närmare granskning visar att dubbelt så många bilder är tagna ur Uppsalas äldre miljöer som på nybyggda eller planerade byggnader. Varför inte bilder från nyskapande Uppsala entré eller Kungsängen?
Svaret är enkelt: Dessa miljöer har inte alls samma kvaliteter som hus uppförda enligt den klassiska byggtraditionen. Överdimensionerade experimenthus för ytterligare hundratals miljoner är inte vad skattebetalarna och de boende vill ha mitt i den historiska miljö som gör Uppsala så uppskattat.
Lars Secher
Arkitekturupproret
LÄS OCKSÅ: Oroa er inte över skandalhusen