Mikael Oscarsson, Jonas Segersam, Björn-Owe Björk, Frida Björk, Margit Borgström (samtliga KD).
Uppsala kommun marknadsför sig som “äldrevänlig” stad, men bakom de vackra orden döljer sig en smärtsam verklighet. De senaste avslöjandena om sexuella övergrepp utförda av hemtjänstpersonal är en skandal av ofattbara proportioner. Trots tidigare varningar och misstankar har misstänkta gärningsmän både i kommunen och Förenade Care tillåtits arbeta kvar. Berättelserna om Elsa och ”Siv” som UNT:s läsare kunnat ta del av är skrämmande exempel på att något är väldigt fel.
Hade vi inte haft media hade aldrig dessa missförhållanden uppmärksammats, trots att de varit kända i förvaltningen redan under våren. Vi bör alla göra ett tankeexperiment vad som hade hänt om Elsa och ”Siv” hade haft demensdiagnoser, eller inte haft anhöriga som kunde föra deras talan. Tyvärr vet vi att det finns ett stort mörkertal under alla avslöjandena, vilket UNT rapporterat om 9/12 och 18/12.
Inom barnomsorg har det länge varit krav på polisregisterutdrag för anställning, men inom äldreomsorgen, där enskilda män nattetid går in i äldre kvinnors hem inom ramen för sitt arbete har detta inte krävts i Uppsala kommun (till skillnad från Förenade Care och andra externa vårdgivare).
Hur kunde då detta ske? Under det senaste decenniets vänsterstyre har, i stället för de äldres behov och önskemål, andra mål prioriterats. Man la tidigt ned Omtanken, boendet för vård i livets slutskede. Därefter lades fokus på omorganisation, personalens anställningsförhållanden och att kommunalisera stora delar av den upphandlade vården. Kommunen ska absolut vara en attraktiv arbetsgivare, men det måste hela tiden vara vårdkvaliteten för de äldre som är första prioritet.
En ledtråd hur man resonerat när det gäller rekrytering finns i det arbetsmarknadsprogram som gällde 2017–2022. Där förespråkades ett ”normkritiskt” förhållningssätt. I sin iver att vara inkluderande skulle man ”synliggöra potential”, och “slentrianmässiga” kompetenskrav för arbeten inom hemtjänsten skulle undvikas. Allt för att sänka ribban för vilka som kunde få jobb.
Vårdbiträde är ett av de yrken med allra högst personalomsättning, De senaste 10 åren har mellan cirka 10 procent och 30 procent per år varit nya på jobbet. Det är alltså sannolikt att de som begått övergreppen anställts när de normkritiska principerna varit vägledande. Det har också varit en uttalad målsättning att få in fler män inom vård och omsorg (vilket också lyckats – andelen manliga vårdbiträden har ökat med över 10 procent de senaste 10 åren och utgör nu omkring 30 procent av de anställda).
Majoriteten är engagerad och kunnig personal, med olika bakgrund och kompetens. Men uppenbarligen har personer som inte alls sätter de äldres behov främst anställts, och det troligen på lösa grunder. Kombinerat med ett bristfälligt ledarskap har detta öppnat för de katastrofer som nu inträffat.
Det talas ofta om kunskap i svenska språket inom äldreomsorgen, ett område där det tyvärr finns stora brister. Man talar dock mindre om kultur och värderingar. Det viktigaste är att vi säkerställer att de som arbetar med våra äldre har en respektfull kvinnosyn, en acceptans av äganderätt och integritet, en hög arbetsmoral och en vilja att erkänna fel när, eller helst innan, brister uppdagas.
Som kristdemokrater ser vi ett akut behov av att återupprätta tydliga normer och västerländska värderingar inom omsorgen. Anställningar får inte i första hand vara en arbetsmarknadspolitisk åtgärd, utan vi måste ställa tydliga krav på kompetens, karaktär och moral. Där är polisregisterutdrag bara en av många bakgrundskontroller som behöver göras.
De äldre måste få den vård och respekt de är värda. Den kampen är vi kristdemokrater redo att ta. För i slutändan handlar det om människovärdet. Och där får vi aldrig kompromissa.