SJ blir utkonkurerade av skatte-subventionerade Mälartåg, det menar flera debattörer från Liberala ungdomsförbundet.
Det är ett tråkigt men väntat besked på en marknad där regionernas skattefinansierade tågsystem successivt trängt undan rent kommersiella aktörer, och visar varför staten, kommuner och regioner borde hålla sig borta från kommersiella marknader.
Persontrafiken på den svenska järnvägen består av både rent kommersiella och skattefinansierade aktörer. På långa sträckor dominerar kommersiella företag som SJ, Vy och VR, medan lokala och regionala sträckor främst trafikeras av tåg som ägs och finansieras av regionerna, exempelvis Mälartåg. Den ordningen är i sig inte konstig. Att delfinansiera regional kollektivtrafik med skattepengar är ofta nödvändigt för att uppnå mål som regionförstoring, hållbar arbetspendling och bilfria städer. Mälartåg har på många sätt bidragit till att uppnå sådana mål genom att utveckla tågtrafiken i mälardalsregionen, men problemen uppstår när de skattefinansierade mälartågen ger sig in i att konkurrera direkt med den kommersiella marknaden.
SJ, som visserligen är ett statligt ägt bolag men agerar på järnvägen som vilket företag som helst, har kört tåg under varumärket Uppsalapendeln sedan slutet på 1960-talet. Sedan SJ bolagiserades 2001 och förlorade sina sista monopol 2009 har trafiken dessutom bedrivits strikt kommersiellt, utan bidrag från stat, kommun eller region. Det har varit möjligt eftersom efterfrågan på tåg mellan Stockholm och Uppsala varit tillräckligt hög för att bli lönsam i sig själv. Det är fortfarande fallet, men sedan 2021 har en direkt konkurrent dykt upp på sträckan i form av regionägda Mälartåg. Till skillnad från SJ finansieras mälartågs avgångar inte bara genom biljettförsäljning, utan även genom bidrag från de 6 regioner som äger bolaget. Varje avgång med mälartåget mellan Stockholm och Uppsala finansieras alltså delvis av skattebetalare i regionerna Stockholm, Uppsala, Västmanland, Sörmland, Örebro och Östergötland.
Om en kommun startar ett gym och subventionerar medlemsavgiften genom skattesedeln skulle det innebära att privata alternativ i närheten skulle få svårt att konkurrera och hålla sig kvar på marknaden. Över hela det politiska spektrumet är de flesta överens om att en sådan sak vore dålig.
Samma sak gäller för uppsalapendeln och mälartåg. När politiskt styrda och offentligt finansierade Mälartåg beslutade att konkurrera på sträckan Uppsala-Stockholm gjorde de det med den enorma konkurrensfördelen att skattebetalarna betalar för att hålla biljettpriset artificiellt lågt. Kommersiella aktörer som SJ ställs då mellan valet att gå med förlust eller höja sina priser till långt över konkurrensen, och därmed på sikt konkurreras ut. I ett slag har därmed ett fungerande kommersiellt tågsystem slagits ut samtidigt som varje resa mellan Stockholm och Uppsala nu kommer att gå på skattebetalarnas nota, i stället för biljettköparnas. Det borde varken vänstern som säger sig vilja se mer kollektivtrafik eller högern som säger sig tro på marknaden vara nöjda, men trots det har den politiska ledningen för mälartrafik inte agerat överhuvudtaget. Resultatet kan inte ses som något annat än ett planekonomiskt misslyckande.
I fallet Uppsalapendeln verkar nu slaget vara förlorat och pendeltågstrafiken mellan Sveriges första och fjärde stad kommer under överskådlig tid vara i helt skattefinansierad regi. Men läxan från hur Uppsalapendeln konkurreratss ut av mälartåg behöver inte bli förlorad. Att den offentliga sektorn tar in skattepengar med ena handen och subventionerar konkurrenter till privata verksamheter kommer aldrig att bli en vinst för samhället, utan tvärtom göra oss alla fattigare och ge oss sämre tjänster. När regionerna spelar monopol förlorar du, och när Anton Fendert (MP) spelar ticket to ride förlorar pendlarna.