Det är skrämmande hur normaliserat det har blivit i Sverige med skjutningar och uppgörelser i den organiserade kriminaliteten. Det har gått så långt att grannarna rycker på axlarna i områden där det nyligen skett mordförsök med skjutvapen. Det är inte längre något märkvärdigt eller ens anmärkningsvärt att folk blir skjutna.
Den 23 juni kunde vi läsa i UNT om hur det återigen skjutits med automatvapen i Gottsunda, och en pojke som inte var måltavla utan som blev ännu en i raden av folk som ”råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle” blev skjuten i benet. Därutöver gick ett antal skott rakt igenom en buss i linjetrafik, men som genom ett mirakel blev inte fler personer träffade av förlupna kulor i eldstriden.
Natten till i dag, 21 juli, sker nya skjutningar i Uppsala med skottskadade som får köras i ilfart till Akademiska. Sensationen uteblir nästan, eftersom det är så vanligt med sprängningar och skjutningar i det nya samhällsklimatet vi har fått. Dammet har knappt hunnit lägga sig från förra skjutningen. När jag pratade med en god vän i telefon och frågade ”Har du läst om den senaste skjutningen i Uppsala?”, blev svaret… ”Vilken av dem?”. Det är en dyster utveckling vi har.
Spelar det då någon roll var man bor? Bor man inte i Sverige, så är risken för sprängningar och skjutningar ofantligt mycket lägre. Sverige är ett skräckexempel i Norden och enligt en artikel jag hittade ifrån december 2022 har Sverige haft 60 dödsskjutningar fram till dess under årets gång. Det är sex gånger mer än i Danmark, Finland och Norge, tillsammans.
Det har gått så långt att det finns ett välkänt begrepp i Norge och Danmark, ”Det svenska tillståndet”, vilket är en sammanfattning av hur Sverige har misslyckats och hur tryggheten brakat ihop fullständigt i vårt land.
Vad har vi då som kan göra att Sverige sticker ut, varför har vi den här enorma vågen av våld, kriminalitet, skjutningar och sprängningar i Sverige? Har vi något som skiljer oss markant från övriga nordiska länder?
Ja, det här beror helt enkelt på Sveriges förda migrationspolitik de senaste årtiondena. Bor man i ett mindre segregerat område är risken betydligt mindre att det skjuts hos grannen eller när man är ute och går med hunden. Bor man i ett segregerat område så är sannolikheten betydligt högre att man själv eller någon närstående kommer att drabbas av en skjutning.
Att bussar i linjetrafik riskerar att perforeras av kulor i eldstrider är nog så gott som obefintligt i Norge och Danmark, och till och med i de flesta städer i Sverige. I alla fall om de städerna inte har utanförskapsområden med segregationsproblematik.
Se bara på var i princip alla skjutningar äger rum och vilka grupperingar det är som till en övervägande majoritet sysslar med den nya sortens gängkriminalitet. Den här utvecklingen har Sverigedemokraterna varnat för i åratal.
Socialdemokraterna lovade under förra valet att Gottsunda skulle bort från listan av särskilt socialdemokratiskt utsatta områden. Skjutningarna och löpsedlarna på UNT talar sitt tydliga språk om hur det går med Pellings löften, och mer kommer det att bli av elände när Sydöstra Uppsala förtätas bortom sans och vett.
Jag hoppas innerligt för ett uppvaknande till valet 2026, vi måste vända på den negativa utvecklingen och vi får aldrig någonsin acceptera att skjutningar och sprängningar normaliseras till den grad att vi rycker på axlarna.
Börjar det ske är det dags att skaka av sig normaliseringen i Sverige och se på våra grannländer, för att återfå en bild av vad som bör anses vara normalt.
Det måste väl ändå vara omöjligt att än i dag inte lägga ihop ett och ett, så länge man inte blundar medvetet samtidigt som man håller för öronen?