Hur tänker Västmakterna avsluta kriget i Ukraina? De har lovat stöd ”så länge det behövs” men Ryssland har, trots uppenbara och uppseendeväckande tillkortakommanden, i jämförelse med Ukraina överlägsna resurser som oavlåtligt kan tillföras kriget och som Västmakterna alltså enligt löfte kompenserar. Och så är den onda cirkeln i gång. Ska den då aldrig upphöra? Hur ska kriget ta slut?
Rent teoretiskt ser jag fyra möjligheter. Ett slut kunde vara Rysslands militära nederlag. Det verkar visserligen osannolikt, ingen hotar Ryssland i dag, men låt oss komma ihåg att det var lika otroligt när Winston Churchill under andra världskriget krävde fullständig kapitulation av det då ännu segerrika Nazi-Tyskland. Den främsta invändningen mot detta första scenario är i stället Rysslands kärnvapen. Om Ryssland hotades på allvar, finns det risk att landet skulle använda dessa vapen med katastrofala följder för hela mänskligheten. Så det här alternativet skulle nog Väst akta sig från att fullfölja.
En annan utgång kunde vara Ukrainas nederlag. Men hela syftet med Västs engagemang är ju att undvika ett sådant utfall, som när kriget började av flertalet bedömare ansågs sannolikt men som till vår överraskning förhindrats genom Ukrainas mod och skicklighet.
Mitt emellan dessa båda nederlagsalternativ finns kompromisslinjen, diplomatins metod. En fred på sådana villkor kan bara uppnås om båda parter får något, Ryssland sannolikt Krim och delar av Donetsk oblast. Ett krigsslut som däremot innebär att någon part helt tappar ansiktet kan bli farligt och bädda för nya konflikter, det såg vi efter första världskriget.
Att Ukraina energiskt motsätter sig landavträdelser är kanske inte den avgörande invändningen mot den diplomatiska lösningen; det kan uppstå ett läge, när Ukraina inte har något val. Allvarligare är att en sådan fred inte är stabil. Rysslands vision är att annektera hela Ukraina, eftersom Putin inte anser att landet har något existensberättande. En fred vore därför i Rysslands ögon bara en vilopaus före nästa framryckning för att förverkliga visionen.
Så det ser mörkt ut, drönarna fortsätter att plåga befolkningen, antalet stupade på båda sidor är ofattbart. Det jag famlar efter är en fjärde möjlighet: att Ryssland kollapsar inifrån. Det vore inte riskfritt; stora oredan har som bekant inträffat förr i Rysslands historia. Ändå är det enligt min mening inget vi ska frukta utan tvärtom hoppas på.
Jag griper efter detta halmstrå i tron att den ryska befolkningens lidande (som Putin cyniskt kallar en vanesak) till slut ska få människorna att vända regimen ryggen: mammor och änkor till de stupade, ekonomiskt tillbakasatta, de många som förföljs för sina åsikters skull. Dessa latenta upprorsmakare behöver stöd från Väst. Låt flygbladen falla över Moskva, stöd alla försök att främja yttrandefriheten på nätet, mobilisera unga datasnillen i ett storslaget cyberkrig!
I slutet av åttiotalet rullade en sådan osannolik demokratiseringsvåg fram över det förtryckta Östeuropa. Kan det inte ske igen? Det är naturligtvis mycket osäkert om det skulle lyckas den här gången eller att Väst har förmåga att bereda marken. USA har i tidigare operationer runt om i världen sällan visat prov på den finess i den psykologiska krigföringen och det omdöme i koalitionsbyggandet som är nödvändigt för att mobilisera motstånd utan att väcka motreaktioner. Men ett demokratiserat Ryssland ser jag som den enda utvägen.
För, som samhällsvetarna lär oss, demokratier går inte i krig med varandra.