Lina Nordquist, riksdagsledamot och vice partiordförande (L).
Den 29 november 2024 röstade det brittiska parlamentet ja till ett lagförslag om assisterat döende för vuxna. Obotligt sjuka människor med mindre än sex månader kvar att leva kan få rätt att själva styra sin sista tid. Detta är ett historiskt beslut. Liberalerna vill förutsättningslöst utreda assisterat döende även i Sverige.
Tiden nära döden rymmer många frågor kring självbestämmande och värdighet. Just därför förtjänar den att tas på största allvar. Är dagens svenska lagstiftning tillräcklig? Inga utredare har ännu fått uppdraget att besvara den frågan. ”Politiker av alla kulörer har fegat i 40 år nu”, skrev Björn Natthiko Lindeblad på Instagram några veckor före sin död. Han var dödsdömd. I sitt sista inlägg riktade han en uppmaning till oss alla: ”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd.”
Assisterat döende är livsnära och hudnära. Det är ingen ursäkt för att vi makthavare ska ducka ämnet. En majoritet av svenska folket ger sitt stöd till en rätt för döende människor att välja frivillig dödshjälp. Bland förtroendevalda ekar tystnaden, men beröringsskräck hjälper inte – vi dör ju alla förr eller senare ändå.
Dödens politik är komplex och rymmer många frågor kring vad det innebär att vara människa. Den palliativa vården och omsorgen behöver tveklöst stärkas i Sverige – döende, svårt lidande människor måste få all den smärtlindring, tid och empati vi kan ge. Men för några få av oss lindrar ingen palliation i världen när döden närmar sig.
I varje politiskt förtroendevalds grunduppdrag ligger som jag ser det en tydlig order: ”Gå dit det gör ont. Stå kvar där för att söka lösningar.” En självklar grundpelare måste vara att vårt samhälle aldrig ska skada. Om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta. Med den kompassnålen framför ögonen – vem tillhör vår död och vår sista tid? Liberalernas slutsats är att vi förutsättningslöst bör överväga en annan lagstiftning än dagens.
En majoritet av svenska folket ger sitt stöd till en rätt för döende människor att välja frivillig dödshjälp. Bland förtroendevalda ekar tystnaden, skriver Lina Nordquist (L).
”Ge oss den sista friheten. Ge oss självbestämmande. Ge oss rätten till en värdig död.” Så skrev Malena Ivarsson i en gripande text om sin mammas sista tid (Aftonbladet 8/2-22). Det självbestämmande hon beskriver fanns inte för hennes mamma.
Runt om i Europa har dock allt fler länder infört någon form av frivillig dödshjälp, framför allt med läkarassistans. I flera amerikanska stater kan dödligt sjuka människor, efter noggrant övervägande och samtal med läkare, få ett läkemedel utskrivet att sedan ta själv.
Amerikanska Oregons väg är att rättigheten bara finns där när allt hopp om livet är förbi, likt det förslag det brittiska underhuset röstade ja till. Varje människa måste vara bortom allt rimligt tvivel döende, för att få hjälp att dö på egna villkor. Den avgränsningen tror jag skulle befria många, idag tveksamma, människor från oro inför en ny lagstiftning om livets slut. Sådana rädslor är viktiga att ta hänsyn till. Vi behöver vara varsamma med varandra. Ingen människa ska för ett ögonblick behöva oroas för att en värdighetens och sista frihetens lagstiftning kan utnyttjas för att pressa människor att välja döden framför livet. Förkortad dödsplåga är något annat än ett förkortat liv.
Runt om i Europa har allt fler länder infört någon form av frivillig dödshjälp, framför allt med läkarassistans. Liberalerna vill förutsättningslöst utreda assisterat döende även i Sverige, skriver Lina Nordquist (L).
Den väg Storbritannien påbörjat ingjuter förtroende i mig, men jag kan förstås ha missat risker. Helt klart finns dessutom flera möjliga utformningar som skulle kunna övervägas för oss i Sverige. Låt oss därför tillsätta en gedigen, parlamentarisk utredning som förutsättningslöst och med stor försiktighet närmar sig dödens politik – en utredning som söker svar på om assisterat döende bör tillåtas i Sverige och i sådant fall hur.
Klokt och omsorgsfullt behöver Sveriges sakkunniga, patientföreningar och parlamentariker se över hur vi var och en kan få vara lika mycket människa den sista dagen som vi var den allra första.
Jag vet inte vad svaren i en sådan utredning blir, men jag är övertygad om att det är hög tid att vi slutar ducka.