Frågan om att införa dödshjälp i Sverige har intensifierats de senaste två åren. Både förespråkare och motståndare har vässat sina argument. Motståndarna finns främst i en liten falang av religiösa företrädare, i läkarförbundet och bland politiker. Förespråkarna är en brokigare samling, ja, i själva verket består de av ungefär tre fjärdedelar av allmänheten, enligt de opinionsundersökningar som gjorts.
Blev det en folkomröstning skulle sannolikt majoriteten vilja att en väl reglerad form av dödshjälp infördes.
Internationellt ökar antalet stater som infört dödshjälp och uppgår nu till 16 i västvärlden. Pionjärer är Schweiz, Nederländerna, Belgien och Luxemburg, och de senaste tillskotten är Colombo, Kanada och South Victoria i Australien. I USA har delstaten Oregon varit först ut och följts av ytterligare åtta delstater. Flera är på väg.
Även i Sverige verkar en förändring vara på gång, trots ihärdigt motstånd från riksdagspartierna. Glädjande nog har nu fyra av dessa vid sina årsmöten beslutat driva frågan om en parlamentarisk utredning (MP och L) eller gå vidare med partiinterna utredningar (M och SD).
Bristande kunskaper om vilka lagar som redan gäller och vilka regler för dödshjälp som vanligtvis föreslås och hur sådana kan utformas är vanliga i debatten.
Det gör diskussionen mellan parterna onödigt tillspetsad och repetitiv. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) gjorde 2017 en omfattande genomgång av forskning i länder som genomfört dödshjälp för att söka svar på viktiga konfliktfrågor. Denna skrift rekommenderas till alla som är intresserade av dödshjälpsfrågan.
Argumenten för dödshjälp utgår ifrån två centrala etiska principer: att tillgodose individens rätt till självbestämmande och att få sin smärta lindrad. Motståndarna lyfter fram livets helighet och människovärdet, som de menar skulle kränkas, men har också farhågor av rationell karaktär som berör frivilligheten och även ifrågasätter själva behovet av dödshjälp.
Kan man fastställa att en individ som begär dödshjälp verkligen gör detta frivilligt och är vid sina sinnens fulla bruk, det vill säga beslutskompetent?
Ja, i andra fall anser sig sjukvården kunna göra detta, till exempel när en respiratorbunden patient begär att behandlingen ska avbrytas för att därigenom få dö (detta räknas inte som dödshjälp utan endast som just avbrytande av behandling). Eller när en person erbjuder sig att anonymt donera en njure för transplantation till en okänd mottagare. Eller när en närstående till en svårt njursjuk familjemedlem kan bli njurdonator. Även där riskeras påtryckningar.
Att den palliativa vården är tillräcklig för att kunna ge varje patient en värdig död stämmer inte med verkligheten. Detta omvittnas bland annat i alla de hemska beskrivningar vi i föreningen Rätten till en värdig död (RTVD) får ta del av och som handlar om värdighetsförlust och svårt lidande även när den mest kompetenta palliativa vård getts.
I RTVD anser vi att dödshjälp ska vara en del av en utbyggd och förstärkt palliativ vård. Först när vårdens resurser är uttömda och bara lidandet finns kvar, ska frivillig dödshjälp vara en möjlighet.
I Sverige har vi länge hävdat individens autonomi och rätt till självbestämmande i viktiga frågor. Ett exempel är kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp i abortfrågan. Det är obegripligt att vi inte själva får avgöra när vi fått nog av meningslöst lidande inför döden. Den enda möjligheten till dödshjälp idag är att resa till Schweiz, som erbjuder hjälp även till utländska medborgare. Dessa resor ökar. Parallellen till abortresorna till Polen innan vi fick en ny svensk abortlag är uppenbar.
Det är inte olagligt att hjälpa någon att ta livet av sig i Sverige. Men om legitimerad vårdpersonal, som läkare, hjälper till, kan hen i dag bli fråntagen sin yrkeslegitimation.
Och farmaka, som leder till den smärtfria döden, måste skrivas ut av läkare. Hur många läkare som i tysthet hjälper sina svårt lidande patienter i livets slutskede vet vi inte. Att det förekommer både i Sverige och i andra länder utan legal dödshjälp vet vi. I RTVD anser vi det bättre att dödshjälp sker öppet och i laga ordning så att ett tillförlitligt regelsystem följs. Därför behövs det en utredning som kan föreslå hur sådana regler ska utformas och som sedan riksdagen får besluta om.
De regelverk som används i stater som infört dödshjälp är resultatet av noggranna överväganden och kontinuerlig uppföljning.
Detta gör att vi kan dra nytta av deras erfarenheter i en svensk utredning. Men vi ska självklart utforma en lag efter våra egna förhållanden. I en artikel i Svenska Dagbladet (28/11) målar Katarina Harrison Lindbergh upp hur lagbestämmelser får ett eget liv som inte går att kontrollera och som obönhörligt leder till missbruk och avlivande av människor av misstag. Detta är många dödshjälpsmotståndares favoritargument och visar en misstro mot människor i allmänhet och politiker/tjänstemän i synnerhet.
Lagstiftning som gäller ett så laddat ämne som dödshjälp ska självklart ha kontroller som minimerar risken för alla typer av sluttande plan och missbruk och med god insyn i verksamheten.
Samhällets första uppgift är att se till att människor kan leva ett värdigt liv. Vad som är ett värdigt liv kan diskuteras men att få dö på ett värdigt sätt måste ingå i det värdiga livet. Tre fjärdedelar av svenskarna är positiva till att dödshjälp införs. Nu börjar även politikerna inse att detta måste tas på allvar.