Den 23 april hittade polisen i Uppsala kroppen av den pakistanska journalisten Sajid Hussain som varit försvunnen i 50 dagar. Vi vet ännu inte vad som har hänt, om hans död är kopplad till hans arbete som journalist och chefredaktör för den pakistanska tidningen Balochistan Times. Det kan än så länge inte uteslutas.
Pakistan är ett av världens värsta för journalister. Sajid Hussain flydde själv landet efter flera dödshot. Där är det knappast läge att fira den internationella dagen för pressfrihet idag, den 3 maj. Däremot är det en dag väl värd att rikta uppmärksamhet mot landet.
I Reportrar utan gränsers senaste pressfrihetsindex rankas Pakistan på plats 145 av 180. Det är en försämring med tre placeringar mot året innan. Medier och journalister i Pakistan är ständigt under attack av den militära underrättelsetjänsten ISI, som ser oberoende journalistik som en av sina värsta fiender och inte drar sig för att agera utanför landets gränser.
Den pakistanska regeringen håller inte bara traditionella medier i strama tyglar, utan utövar även censur på internet. De senaste två åren har åtta journalister dödats. Särskilt utsatta är journalister från provinsen Balochistan, Sajid Hussains hemprovins och det område han som journalist bevakade hela sin karriär.
Grannlandet Indien, världens största demokrati, tappar två placeringar i pressfrihetsindexet och hamnar på plats 140. Här attackeras inte bara journalister i allt högre utsträckning av regeringsvänliga hindunationalister. Sex journalister har dödats de senaste två åren.
I spåren av covid-19 och Indiens hårdhänta coronapolitik gör den indiska regeringen allt den kan för att tysta kritiskt granskade journalister genom trakasserier, hot om rättsliga åtgärder eller helt enkelt genom att inte låta journalisterna delta på regeringens presskonferenser.
I Indien pågår sedan förra året en av historiens längsta internetblockader, i regionen Kashmir. Mitt under pågående coronapandemin har områdets invånare inte tillgång till internet, och kan varken tillgodogöra sig eller sprida information om pandemins effekter.
Via Reportrar utan gränsers verktyg Tracker 19 går det att följa hur auktoritära krafter och regimer världen över just nu tar tillfället i akt att begränsa press- och yttrandefrihet. Med coronapandemin som förevändning.
Tracker 19 är uppkallat efter inte bara viruset covid-19 utan även artikel 19 i FN:s allmänna deklaration för det mänskliga rättigheterna. Den artikel som försvarar alla människors rätt till yttrandefrihet, den rättighet vår pressfrihet bygger på.
Redan före pandemin stod pressfriheten inför fem utmaningar: En geopolitisk där metoder som används av redan kända pressfrihetsfiender, som Kina och Iran, sprider sig. En demokratisk där auktoritära krafter, som Ungern, blir allt fler. En ekonomisk med annonstapp och massuppsägningar bland journalister. En teknologisk där demokratiska spelregler sätts åt sidan på nätet. Till slut en trovärdighetskris där journalisters källor och källgranskning sätts på allt hårdare prov.
Med coronapandemin står vi inför en hälsokris som förstärker alla de andra kriserna. Vi ser hur pressfriheten raseras snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss. Det är inte tid att vänta på bättre tider, och hoppas allt går tillbaka till hur det var förr. Det kommer det troligen inte göra på många platser, som till exempel i Balochistan, Kashmir eller för den delen Ungern.
Utan fria och oberoende medier sätts demokratin ur spel. Fler journalister som Sajid Hussain hotas till livet och tvingas fly sitt land, eller som den svenska förläggaren Gui Minhai kidnappas i tredje land och fängslas med hjälp av falsk bevisföring i Kina, eller som den svenska journalisten Dawit Isaak långsamt förtvina i ett fängelse i Eritrea. Bara för att de granskat makten.