Vid denna tidpunkt 8 april 1992, tog den borgerliga regeringen ett ödesdigert beslut för tusentals kunder i Nordbanken (nuvarande Nordea). Nordbanken var konkursmässig och måste räddas till vilket pris som helst. En utredning gjordes av en grupp konsulter som fick tre dagar på sig att granska Nordbankens ekonomi. Rapporten kallades ”Nya Nordbanken” och belades med sekretess.
Rapporten föredrogs för alla partiledarna i ungefär 30 minuter som genast sa ”ja”, trots att konsulterna varnat för att de juridiska konsekvenserna inte hade hunnits gå igenom.
Historiens största rensning av kunder, både sådan som kunde betala sina lån och amorteringar, och sådana som inte hade möjlighet att betala, var ett faktum.
Enligt rapporten, som till slut blev känd, behövde Nordbanken omkring 6 miljarder kronor för att återställa kravet på det så kallade kapitaltäckningskravet på en bank. Men det blev också fritt fram för banken att rensa bort krediter som de helt enkelt inte ville behålla. Nordbanken hade vid tidpunkten för rapportens färdigställande, krediter till ett värde av 23 miljarder kronor med kunder som drabbats av problem med betalningen. Till detta kom krediter till kunder som skötte sina betalningar till ett värde av 24 miljarder kronor. Från den 8 maj 1992 blev det fritt fram för banken att även få göra sig med välskötta krediter och dessutom få betalt av staten för dessa genom upplägget av ”skräpbanken” Securum, som först ägdes av Nordbanken, sedan av staten.
I en formell ceremoni överlämnade Nordbanken krediter till Securum och Nordbanken var rensat från kreditförluster. Men de hade också blivit av med krediter som de inte längre ville ha kvar.
Underlaget och mallen för vilka krediter som skulle skickas i väg kallades för Cl4. Snarlikt den kemiska formeln Cl2, en klorgas med dödande effekt.
Kunder som fick sina krediter överförda till Securum och sedan näst intill omgående uppsagda, kunde givetvis inte betala in sin skuld på två veckor, eller tillföra mer säkerheter. Mallen Cl4 fick en omedelbar dödande effekt, och kvar stod låntagarna med skulder som staten hade löst. Staten ersatte det som kunderna inte kunde betala. Nuvarande Nordea och kvarlevorna av Securum kräver än i dag låntagarna på pengar fastän de redan fått ersättning från staten, som dessutom tjänat minst 150 miljoner kronor av staten på hela upplägget.
I praktiken lättade staten på Nordbankens börda genom att betala alla uppkomna och befarade kundförluster.
Med juridisk terminologi är det en tredjemanspantsättning för gäldenärens räkning. Detta gjordes utan någon särskild begäran från låntagarna. Den något föråldrade rättsregeln i 10 kap 8 § handelsbalken lyder; ”går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenären själv ej gälda gitter”.
Jag tillsammans med flera andra har under flera år försökt skapa uppmärksamhet kring hanteringen av finanskrisen på 1990-talet. Lagstiftaren är uppenbarligen inte intresserad av ett förstärkt skydd för låntagarna. Ingen vill ens tala om 90-talets finanskris och orsaken är möjligtvis att de ansvariga skäms.
Att Nordea som övertog krav på gamla Nordbankskunder på pengar fastän banken har fått fullt betalt, är ett vidrigt beteende.
Därför känns det i grund och botten bra att bankens huvudkontor nu hamnar utanför de svenska gränserna. En sådan bank- och affärsmoral har inget i Sverige att göra. Det är dags för de svenska Nordeakunderna att söka sig efter en ny bank, som inte är infekterat av en smutsig historia, i samröre med staten.
En sådan bank- och affärsmoral har inget i Sverige att göra. Det är dags för de svenska Nordeakunderna att söka sig efter en ny bank, som inte är infekterat av en smutsig historia, i samröre med staten.
Kommuners skuldrådgivare, advokater och kronofogdemyndigheten kan alla vittna om att Nordea har en tjuraktig attityd att inte rubba sina krav, fastän kraven gäller från Nordbankstiden som redan 1992 fick full ersättning från staten för sina förluster. Det är bara synd att svenska regeringen inte har haft kurage nog att ta dem i örat. Men bästa örfilen är nog att svenska Nordeakunderna lämnar banken av moraliska skäl.
Till Nordeas ledning: Lämna gärna Sverige! Men gör först upp med ert förflutna.
Ni har övertagit fordringar från Nordbanken som fått betalt av staten för kreditförluster, men kräver dem fortfarande på pengar. Omoral på dess högsta nivå! Utan skattebetalarnas pengar hade in inte varit Nordea. Det är dags att göra upp med det förflutna en gång för alla!
Hans-Göran Björk, Harbo Uppland, författare och debattör, finansjuridik. Författare boken "Den ena den var vit..." granskat Nordbankens inblandning och orsak till en av landets största konkurser under 1990-talet