På tjugoårsdagen av mordet på Fadime Sahindal skrev Nooshi Dadgostar en minnestext på socialmedier där hon lyfte fram att det var först efter mordet som ”debatten om hedersvåld tog fart i Sverige”. Men vänsterledaren glömde att berätta hur hon och hennes parti har agerat i denna debatt.
Direkt efter mordet på Fadime krävde ungdomsförbundet Ung Vänster dåvarande integrationsminister Mona Sahlins avgång. Kritiken handlade inte om att ministern skulle ha agerat senfärdigt i hedersfrågorna utan att hon, genom att tala om dådets hederskulturella kontext, hade uttryckt ”ett i grunden rasistiskt synsätt”. Ordförande för Ung Vänster var vid den här tiden Ali Esbati som i dag har en ledande position i partiet. Under de följande åren skulle han skriva flera debattinlägg på samma tema, med typiska rubriker som ”Hedersspöket som skrämseltaktik”.
Det var i detta Ung Vänster som Dadgostar först blev politiskt aktiv och snart vice ordförande. I förbundets tidning intervjuade hon 2007 Sveriges Unga Muslimers dåvarande ordförande Omar Mustafa. Mustafa skulle senare bli omskriven för att hans organisationer bjudit in antisemitiska talare och spridit misogyna texter samtidigt som han själv hyllat ledande gestalter för islamistiska rörelser som Muslimska brödraskapet och Milli Görus. Detta har förvisso inte hindrat Vänsterpartiets vice partiordförande från att upphöja Mustafa till ”en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet”. Men låt oss hålla oss till vad Dadgostar själv sa i detta samtal.
I historiens backspegel är det inte så att alliansregeringarna direkt bländar oss i sin dådkraft i arbetet mot hedersrelaterat förtryck, men för en ung Nooshi Dadgostar var problemet att det hände alldeles för mycket. Hon pekade ut nuvarande L-ledaren Nyamko Sabundi för att ha varit ”tidigt ute och försökte etablera begreppet hedersrelaterat våld” och beklagade att det hade satsats ”gigantiska resurser har lagts på att utreda och belysa fenomenet”.
Under Dadgostars tid i ledningen för Ung Vänster antogs ett antirasistiskt program. Här hette det att hedersbrott användes ”effektivt för att maskera den verkliga maktstrukturen”. Man skrev om ”så kallade tvångsäktenskap”, som inte var ett allvarligare problem än att svensk överklass oftast gifter sig med varandra.
Detta kvasimarxistiska tungomålstal om att tal om hedersbrott bara är lömsk ideologiproduktion har sedan levt kvar. I Ung Vänsterns principprogram beskrivs hur debattörer som vill diskutera den särskilda hederskontexten i själva verket ”splittrar kvinnokollektivet”. Dadgostar har alltså ett ungdomsförbund som menar att Fadime Sahindals opinionsbildning först och främst förstörde för andra kvinnor och ”splittrade det politiska subjektet”.
Dadgostar satt också i Vänsterpartiets styrelse 2015 när partiledningen gick till öppet angrepp mot Amineh Kakakabaveh och Zeliah Dagli som uppmärksammat moralpolisernas förtryck i svenska förorter. Hon satt i det verkställande utskott som 2019 tyckte att det var en toppenidé att kalla till presskonferens där partisekreteraren fick ta heder och ära av Kakabaveh och föreslå en uteslutning.
När riksdagen 2020 fattade beslut om att ge samhället möjlighet att skydda barn från att giftas bort eller könsstympas med ett utreseförbud var Vänsterpartiet ensamma om att reservera sig mot förslaget. Regeringen föreslår nu en särskild brottsrubricering för hedersförtryck. Ett sådant lagförslag har V-ledamöterna tidigare motsatt sig eftersom det ”kan leda till att det enbart blir personer från en viss kultur som misstänks.”
Det är naturligtvis möjligt att Dadgostar i dag tar avstånd från några av sina äldre formuleringar. UNT:s Sakine Madon har tidigare förgäves avkrävt partiledaren svar i dessa frågor. En politiker måste naturligtvis ha rätt att ändra sig. Många hade säkert upplevt det som modigt om Dadgostar öppet kunde erkänna att många i partiet tidigare förblindats av politiska dogmer, men att man nu dragit lärdomar av sitt misstag.” Men det kommer inte hända.