Det är valår och partiledardebatterna avlöser varandra, ändå lyser en nyanserad utbildningspolitisk debatt med fokus på sakpolitik och viktiga reformer med sin frånvaro. Det vi får istället är överröstningsdueller med gastande om friskolornas vara eller inte vara. Detta är ovärdigt den svenska utbildningspolitiska debatten.
När svensk skola inte toppar listor och i internationella sammanhang rankas som medelmåttig, då har något gått riktigt fel. Svenska skolungdomar presterar dåligt, och svenska lärare lägger i snitt mindre tid på undervisning än sina nordiska kollegor, trots att de jobbar längre, enligt OECD:s rapport från 2018. Därför är det är hög tid att fokusera på resultatinriktade åtgärder som faktiskt höjer kvaliteten på utbildningen.
Likvärdigheten i skolan måste säkerställas nu. För att nå likvärdighet behövs kvalitetsredovisningar samt en utökad och mer närvarande Skolinspektion med skarpa krav. Huvudmannen för skolan kunde inte vara mindre intressant. Fokus måste vara utbildningens kvalitet och likvärdighet. En säkerställd likvärdighet på detta sätt behöver inte ske på bekostnad av mångfalden i utbildningsmöjligheter och inriktningar.
Främst måste det marknadsmässiga värdet på utbildning stärkas genom att skapa utpräglat samarbete mellan skolor och näringsliv. Kontakter med näringsliv ger elever och studenter större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden då det skapar förutsättningar för att få in gästföreläsare och yrkeslivserfarenhet i undervisningen.
Vidare är det av betydelse att betygshets motverkas genom att en bredare diskussion kring bedömning förs. Det som ska mätas är elevernas kunskapsinhämtning, vilket svårligen ensamt kan definieras i en bokstav. Skolan ska alltid inspirera till och främja lärande för kunskapens och bildningens skull. Skolan ska ge elever en tro på sig själva och sin egen förmåga – inte få de att definiera sitt egenvärde utifrån enskilda bokstäver. Omdömen, feedback och återkoppling, så kallad formativ bedömning, formar en skolgång som göder engagemang och utveckling.
Det är centralt med en fungerande elevhälsa och därför behöver denna styrkas. Den psykiska ohälsan hos unga rapporteras gång på gång vara betydligt högre än den varit hos tidigare generationer. Elevhälsans roll är därför viktigare än någonsin. Ofta fångas unga personers psykiska ohälsa först upp av elevhälsan och allt pekar på att tidig hjälp i många fall är avgörande för att råda bot på psykisk ohälsa. Det är år 2022 skamligt och långt ifrån försvarbart att skolor har elevhälsa som endast är på skolan ungefär lika ofta som det är fullmåne; någon enskilda dag i veckan eller i vissa fall ännu mer invecklade tider som tisdagar udda datum. Ungas psykiska ohälsa tar inte en paus dagar då elevhälsan inte närvarar, den växer snarare. Krafttag krävs. Det är dags att prioritera framtidens hälsa.
Sist men inte minst måste en ökad lärartäthet främjas. För att kunna åstadkomma det blir det viktigt att statusen för läraryrket höjs. Statusen höjs exempelvis genom införd lärarlicens, vilket innebär att ingen som inte är utbildad lärare ska kunna kalla sig för lärare. För att höja statusen behövs det också höjda löner för lärare, då de som formar morgondagens vuxna och således framtidens samhällen måste premieras för sitt viktiga arbete.
Om en enspårig utbildningspolitisk debatt gällande friskolornas existens tillåts fortgå kommer det ha förödande konsekvenser för svensk skola. När den irrelevanta debatten om huvudmannaskap väljs framför pragmatisk politik som behövs här och nu, spelas ett farligt politiskt spel – med skolväsendets existens som insats. Dagens unga utgör Sveriges framtid och en bra utbildning för oss blir garanten för morgondagens fungerande samhällen. De som står handfallna inför aktuella problem och stirrar blint på värderings politik gällande friskolor lämnar skolväsendet i förfall. För skolväsendets bevarande och bästa, kan valårets utbildningspolitiska debatt börja?