I Hongkong har den fackliga rörelsen HKCTU tvingats att lägga ner sin verksamhet efter att flera ledare dömts till fängelsestraff och andra hotats. I samma land meddelar nu Amnesty International att man stänger sitt kontor. I Belarus beslutade regeringen under den ”svarta fredagen” i somras att flera organisationer skulle bli illegala. I Burma har militär öppnat eld mot demonstranter på gatorna. Israel har beslutat att terrorklassa en rad organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter.
Alla dessa exempel visar att friheten är i fara och hur organisationer i det civila samhället tystas över hela världen. Dessvärre är dessa fall inga enstaka företeelser utan en del av ett större mönster. I stora delar av världen har utrymmet för det civila samhället trängts tillbaka. Metoderna varierar och är olika långtgående. Ibland handlar det om förtal och hot, i andra fall om öppet våld. Men det gemensamma är att udden är riktad mot den folkliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera.
De stater som nu ökar trycket mot det civila samhället gör det också från olika utgångspunkter. En stat som Kina, som till sin karaktär är en diktatur, men under ledning av presidenten Xi Jinping har tumskruvarna dragits åt allt mera, något som nu också drabbat Hongkong. I andra stater, som Burma, har militären tagit makten och förbjudit politisk opposition. I länder som Polen och Ungern har högerradikala partier makten, något det utnyttjat för att tysta det civila samhället. I ytterligare länder, som Serbien, använder regeringen media för att pådriva osakliga kampanjer mot oberoende folkrörelser.
Redan för tio år sedan rönte frågan om folkrörelsernas mer utsatta läge stor uppmärksamhet. Det talades om ett krympande utrymme för det civila samhället. Sedan dess har läget ytterligare förvärrats. Utvecklingen har förstärkts av den globala smittspridningen av covid-19. Många stater har utnyttjat pandemin för att strypa det civila samhället och utnyttjat pandemin till inskränkningar som inte har haft något att göra med ansatserna för att minska smittspridningen. Ett exempel på detta är Turkiet som inte bar förbjöd fysiska möten utan också digitala träffar för oppositionella organisationer. Risken är också stor för att stater kommer att bibehålla restriktioner som drabbat det civila och samhället även när pandemin är över.
Det civila samhället utgör en omistlig del av demokratin. Det räcker inte att människor har rätt att rösta, det är också nödvändigt med en fri debatt och möjlighet för människor att kunna uttrycka sina åsikter och kritisera makten. En särskild betydelse har stora folkliga organisationer, som fackföreningar och studieförbund, som ofta samlar många människor.
Det finns ingen enkel lösning. Men tre saker är nödvändiga:
För det första måste pressen öka på de stater som kväser oppositionen, förbjuder fackföreningar och stänger fria medier. Detta tryck kan utövas både av det civila samhället, enskilda stater och internationella institutioner som FN och EU.
För det andra måste strategin för att stärka det civila samhället kopplas samman med välfärd och jämlikhet. Vi vet att länder blir sårbara för nationalism och inskränkta rättigheter när klassklyftorna ökar. Att lyfta människor ur ekonomisk fattigdom hänger därför samman med frågan om folkrörelsers och mediers frihet.
För det tredje behöver oberoende och demokratiska folkrörelser i världen samarbeta och stödja varandra. Efter den linjen arbetar bland annat Palmecentret. Frågor som handlar om demokrati, välfärd och mänskliga rättigheter är inte snäva nationella frågor utan gemensamma globala angelägenheter. Därför behövs ett samarbete inte bara mellan stater utan också mellan demokratiska folkrörelser.