Vi lever i dag i ett kunskapssamhälle där behovet av högre utbildning är A och O. Likt ett eko från 50-talet har Centerstudenter varit ute och argumenterat för att svaret på detta inte är satsningar fler högskoleplatser, utan snarare i stället att universitetet bör vara förbehållet ett privilegierat fåtal.
Det är anmärkningsvärt att Centerstudenter tycks ha sovit igenom de senaste decenniernas samhällsutveckling.
Centerstudenter gillar att måla upp en konflikt mellan kvantitet och kvalitet i högskolan. Vi i Laboremus missade den budgetregel där satsningar på kvalitet måste tas från studenters trygghetssystem och studieplatser.
Det finns inga motsättningar mellan en dräglig studietid, fler högskoleplatser och en god utbildning.
Vi vill se satsningar på pedagogisk kompetens hos högskolelärare och en starkare koppling mellan forskning och utbildning – utan att backa en tum vad gäller studenters trygghet. Vägvalet handlar som alltid om skattesänkningar eller investeringar som rustar samhället för de strukturomvandlingar vi står inför.
Den som är satt i skuld är aldrig fri. Studenters vardag präglas av osäkerhet kring hur livpusslet ska gå ihop. Nervositet över att skuldsätta sig över öronen på grund av fel utbildningsval är en situation som många känner igen sig i. Detta gör att många undviker att ta lån för att i stället arbeta parallellt med studierna. Tid som kunde ha använts för att studera läggs i stället på att stå bakom kassan på Ica.
Samtidigt som Centerstudenter säger sig vilja se en högre kvalitet i utbildningen vill de tvinga fler att söka andra inkomster. Laboremus vill istället se en höjd bidragsdel som låter studenterna använda sin tid till det de är där för – sin utbildning.
En rapport från Universitets- och högskolerådet fastslog 2016 att den breddade rekryteringen till högre studier i princip stått still det senaste decenniet. Den vars föräldrar har akademisk bakgrund söker sig betydligt till högskolan. Till stor del är det personer med utländsk bakgrund som inte studerar vidare. Det finns fortfarande stora hinder att bli student i dagens Sverige. Samtidigt visar en studie från CSN att personer från studieovana hem i högre grad nyttjar enbart bidraget utan lånedel. Det grundas i en oro inför möjligheten att betala tillbaka.
Ett avskaffat bidrag är därmed ett slag direkt mot underrepresenterade grupper på universitetet. Det kan vi i Laboremus aldrig acceptera.
Att den högre utbildningen ska vara öppen för alla som väljer att söka sig hit är en grundbult i socialdemokratisk politik. Högre utbildningen är som allra bäst när personer med varierad bakgrund möts för att stöta och blöta problem utifrån sina olika perspektiv. Avgiftsfri utbildning och studiestöd har i dag avskaffat många formella hinder, men mycket finns kvar att göra. Nu gäller det att stå upp för den öppna högre utbildningen, inte ställa tillbaka klockan 40 år genom att reservera universitetet för en liten privilegierad elit!
Jakob Stone, ordförande Laboremus
Alva Cedergren, vice ordförande Laboremus
Leon Boman, Laboremus