Det råder en spridd uppfattning bland forskare, allmänhet, media och miljögrupper att det finns ett glapp mellan vad vi som medborgare borde göra för att ”rädda klimatet”, och vad vi faktiskt gör.
Denna uppfattning är korrekt, men förklaringarna till glappet varierar mellan allt från klimatpsykologiska föreställningar till klimatförnekelse, okunskap och begränsad förmåga att hantera abstrakta och i tiden avlägsna hot.
Det finns emellertid en alternativ typ av förklaring som är djupt förankrad i etablerad forskning kring sociala dilemman. Denna forskning pekar på att glappet mellan vad vi vill och vad vi gör ofta beror på konflikter mellan vad den enskilde individen, företaget eller landet strävar efter, och vad som vore bäst för gruppen, också när gruppens bästa är härlett utifrån vad som bra för individerna.
Även om vi inser att det vore bättre om vi var och en bidrog mer till att minska klimatutsläppen, finns en frestelse att åka snålskjuts på andras insatser. Det samarbete som skulle kunna gynna alla kommer därmed inte till stånd.
Det här sättet att beskriva problematikens kärna som individens, företagets eller landets egenintresse, tas inte sällan som intäkt för att det krävs ”något annat” för att krympa glappet mellan vad vi gör och vad vi borde göra – till exempel att man förkastar dessa typer av problembeskrivningar, eftersom de inte ”känns bra” eller inte är ”tillräckligt positiva”.
Vi hävdar det motsatta: Inom ramarna för antagandet om egenintresse finns potential för såväl ökad förståelse som för realistiska och demokratiskt förankrade strategier för hur glappet mellan vad vi vill och vad vi gör kan minskas.
På ett grundläggande plan finns det två sätt att lösa sociala dilemman. Båda bygger på att skapa drivkrafter för att föra individens beteende i linje med det som gynnar gruppen – att genom ekonomiska styrmedel påverka beteende, eller genom att normer växer fram som gynnar gruppen.
Ekonomiska styrmedel fungerar eftersom såväl individer som företag väljer att agera på förutsägbara sätt när avgifter och subventioner förändras. När bensinskatten höjs köper människor mindre bensin samtidigt som innovationer för alternativa drivmedel och teknik stimuleras.
Normer fungerar eftersom de kan koppla samman individens och gruppens långsiktiga intressen. Grupptrycket fyller här en central funktion som länk mellan individens och gruppens intressen. På ett ofta påtagligt och kännbart sätt, men ibland mer av psykologisk natur, bestraffas den som bryter mot normen.
Klimatproblematiken innebär ett bra exempel på sociala dilemman, där logiken om individens minimala förmåga att påverka det gemensamma utfallet slår igenom med full kraft. Den enskildes motiv att göra uppoffringar för klimatets skull är mycket svaga.
Argument som ”om alla tar ansvar och gör sin del funkar det” faller på att den individuella insatsen faktiskt är försumbar och att det därför är frestande att smita undan egna uppoffringar. Även om man skulle förmoda att det egna initiativet skulle kunna locka andra att också göra en insats, krävs det i de allra flesta fall helt orealistiska antaganden om hur framgångsrik man måste vara på att påverka andra, för att det skulle göra någon märkbar skillnad i det stora hela.
Klimatproblematiken är komplicerad, och det är olyckligt när vi förfaller till önsketänkande om att människans natur på något magiskt sätt skulle kunna förbättras, att en ”upplyst diktator” skulle kunna träda fram och lösa alla problem, eller att enbart mer kunskap löser spänningen mellan individens och gruppens intressen.
I stället menar vi att analysen bör ta avstamp i insikten att människor, företag och länder förenklat kan förstås som egenintresserade aktörer.
De reagerar i förutsägbar riktning på avgifter och subventioner såväl som på gruppens sanktioner i form av ogillande eller ifrågasättande av det som uppfattas som normbrott. De stora utmaningarna blir då att formulera politiska lösningar som syftar till att finna synergier mellan ekonomiska styrmedel och relevanta normer för minskade klimatutsläpp.
Vi konstaterar att även om det finns en relativt god förståelse av sociala dilemman och länkarna mellan individuella val och gemensamma intressen säger detta ingenting om i vilken riktning utvecklingen går.
Det är väl känt att olämpligt utformade avgifter och subventioner kan leda till allvarliga skevheter, som exempelvis när stora subventioner ges till kolkraft.
Kanske ännu allvarligare problem uppstår när grupptryck förvrids till populism, likriktning och nedtystande av kritiska röster. Därför måste samtal kring prioriteringar föras där klimatpolitiken relateras till andra allvarliga problemområden som sjunkande biodiversitet, antibiotikaresistens, fattigdom, krig och terrorism.
Om dessa samtal inte förs med respekt för sakliga grunder finns uppenbara risker för att det långsiktiga arbetet för en hållbar framtid försinkas och försvåras.
Vetenskapen har ett avgörande ansvar för att utveckla vår förståelse för sakliga förhållanden, snarare än att vara politiska banérförare och göra sig till tolk för vilka politiska beslut som bör fattas.
Endast genom att ihärdigt och kompromisslöst hävda sin saklighet och sitt oberoende kan vetenskapen försvara sin legitimitet och utföra sitt ansvarsfulla uppdrag att bidra till legitima underlag för demokratiska beslutsprocesser.