”Sjuk av ensamhet”. Det är inte namnet på en artonhundratalsroman, utan bister verklighet. Isolering bryter ned en människa både fysiskt och psykiskt. Det gör ensamhet till ett politiskt ansvar vi måste axla.
Vi svenskar lever ensammast i världen. Fyrtio procent av våra hushåll är ensamhushåll, och två av tre personer som är 60 år eller äldre bor ensamma.
För alla är detta inte självvalt. Var femte människa som dör på sjukhus dör ensam. När dagspressen skriver om hur människor hittas i sina hem, lång tid efter sin död, måste vi förstå att de sannolikt också har levt ensamma, alldeles intill oss. Så många som åtta av tio anhörigvårdare känner sig ensamma även i tvåsamheten.
En översikt av forskningen ger en dyster bild: en människas ofrivilliga ensamhet får med tiden påtagliga fysiska konsekvenser. Hon söker oftare sjukvård, och social isolering ökar risken att hon dör i förtid. Ensamhet gör oss också deprimerade, våra kroppar får svårare att hantera bakterier och virus och lider vi av smärta förvärras den.
En sammanställning av 148 olika forskningsstudier visar att ofrivillig ensamhet skadar oss lika mycket som rökning och fetma.
Det är inte underligt att isolering är bland det värsta straff en människa kan dömas till.
När en forskargrupp studerade 3 375 seniorer visade det sig att de som dagligen lämnade sitt hem hade lägre dödlighet än andra, och att skillnaden inte kunde förklaras av att de seniorer som stannade hemma var sjukare redan innan.
Detta tål att tänkas på.
Vi måste bryta ensamheten och skapa rum för gemenskap. Hälso- och sjukvårdslagen ska tydligt stadga att ingen ska behöva dö ofrivilligt ensam, och framför allt måste vi göra vad vi kan för att ingen heller ska behöva leva ofrivilligt ensam. I Storbritannien har en minister fått ansvar att mota ensamheten, och även här i Sverige behöver vi agera.
Vi liberaler vill ta fram en nationell strategi mot social isolering som inkluderar allt från vård och omsorg, stadsplanering, transporter och kultur, till civilsamhälle och näringsliv.
Vi vill också öka kunskapen om ensamhet, både genom kunskapsunderlag från Socialstyrelsen och genom forskning och projekt av andra aktörer.
Bland det viktigaste vi måste förstå är att ett arbete ger viktig social gemenskap. De av oss som vill måste därför få behålla sitt jobb så länge vi vill och orkar. Civilsamhället har en viktig och dubbel roll att fylla, både för att engagera människor i volontärarbete och föreningsliv och för att hjälpa och stötta utsatta människor med måltidssällskap, aktivitet och samtal. Vi tror att frivilligorgnisarionernas arbete skulle stärkas och underlättas av närmare samarbete med sjukvård och äldreomsorg, och genom ett återinfört skatteavdrag för gåvor.
Boendet är av stor betydelse.
Vi arbetar därför för fler boenden skapas som trygghetsboenden, kollektivboenden och generationsboenden där människor har nära tillgång till självständighet med nära till social samvaro och hjälp vid behov. Det kräver att skatte- och byggregler underlättar för nya sådana boenden. Reavinstskatten vid flytt behöver dessutom sänkas, taket i bostadstillägget höjas och dessutom måste sociala behov väga tyngre i bedömningen när en människa ansöker om äldreomsorg.
Det är hög tid att lätta den börda som är ensamhet. Social isolering är ett samhällsproblem och ett folkhälsoproblem. Ofrivillig ensamhet bryter ned oss fysiskt och psykiskt. Vi vet allt detta, och det är hög tid att vi gör något åt det. Vi måste bryta den ofrivilliga ensamheten.
Barbro Westerholm, läkare, prof emerita och riksdagsledamot (L)
Lina Nordquist, docent i fysiologi och riksdagskandidat (L)