Institutionsvården för barn och unga behöver förändras. Sis-hemmens kris är bara ett yttersta symtom på problemen. Och varken mer pengar eller, vällovliga, satsningar på personalens kompetens är tillräckligt. Det behövs ett helt annat perspektiv för att vända Sis-hemmen. Om Sverige framgångsrikt ska kunna möta utmaningen med normbrytande beteende hos ungdomar måste vi fokusera på resultat.
Uppnår vi de effekter vi önskar? Lyckas vården rehabilitera unga som i värsta fall riskerar att fastna i kriminalitet och förstöra både egna och andras liv? Det borde vara självklara frågor, men i dag är det inte resultaten som styr organisation eller resurser.
Kompetensnivån hos personalen är naturligtvis central. Likaså är den sociala vårdmiljön, trygghet och så normala vardagsrutiner som möjligt, en förutsättning för en framgångsrik social ungdomsvård. Men aldrig så bra förutsättningar hjälper inte, om vi inte vet om vi uppnår effekt.
Debatten kring ungdomshemmen fastnar lätt i organisation och ekonomi. Nu satsas ytterligare budgetmedel på Sis, men fortfarande saknas viljan och förmågan att följa upp och ersätta utifrån effekter.
Hur många ungdomar får del av evidensbaserade behandlingsmetoder? Kan fortsätta eller återuppta sin skolgång? Får fullfölja en placering utan att behöva flyttas till en ny institution? Kan efter en tid flyttas till en lägre nivå av omhändertagande? Hur många färre återfaller i ett normbrytande beteende, eller hamnar i kriminalitet, när placeringen är avslutad? Dessa frågor borde ställas systematiskt, mätas, redovisas och följas upp.
Alla aktörer inom social ungdomsvård bör åta sig, eller åläggas, att redovisa data för sociala utfall. Vi ska lära av varandra, och av de bästa exemplen.
Resultaten bör styra vilka aktörer, ideella, privata eller offentliga, som bidrar med vilken insats, i olika delar av den kedja eller fläta av vårdinsatser som en ung person behöver på vägen tillbaka till ett normalt liv utanför socialtjänsten.
Sociala utfallskontrakt (där ersättningen är beroende av resultaten) bör prövas i större utsträckning. I Storbritannien visar en tioårig uppföljning på en samhällelig vinst, i rent ekonomiska termer, på tio gånger insatsen (Utfallsfonden). Regeringen aviserade en satsning i höstens budget. Ett kunskapsstöd finns tillgängligt och en samverkanspilot har initierats av Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) samt Rådet för Samverkan om Socialtjänstfrågor (RSS). Huvudsyftet är att öka antalet barn som kan erbjudas vetenskapligt utvärderade insatser med dokumenterat positiva resultat när det gäller minskat avvikande beteende och brottslighet.
Sverige behöver finna nya vägar för att möta de svåra problemen med utanförskap för ungdomar, normbrytande beteende, som i värsta fall leder till allvarlig kriminalitet och förstörda liv. Då räcker det inte med mer pengar eller ens goda förutsättningar i form av kompetens. Då måste vi våga mäta, redovisa och följa upp. För att lära och göra bättre, med de pengar och den kompetens vi har.