En grundläggande princip för en stor del av världens universitet, däribland de svenska, har sedan länge varit de principer som formulerades i början av 1800-talet av Berlinuniversitetets grundare Wilhelm von Humboldt om akademisk frihet. Att detta är en princip som ger goda resultat har framgått av de stora framgångar som nordamerikanska universitet har uppvisat. Men även i USA har numer allt högre röster höjts för att begränsa den akademiska friheten. Än mer oroande är utvecklingen i ett antal europeiska länder, särskilt i Ungern där Central European University tvingades flytta från Budapest till Wien.
I jämförelse med Ungern kan det tyckas att den akademiska friheten i Sverige är betydande. Så är inte fallet. I en vetenskaplig studie som publicerades 2017 kom nämligen Sverige långt ned, då den akademiska friheten i olika länder mättes. På en skala mellan 1 och 100 kom Sverige visserligen före Ungern, men skillnaden var inte stor. Sveriges indexvärde var 39,5 mot Ungerns 36, båda klart under medelvärdet 52,8.
Bakgrunden till Sveriges låga värde är att staten – trots retorik om autonomi och frihet –successivt har flyttat fram sina positioner. Ett utslag för detta är sammansättningen av lärosätenas styrelser. Ursprungligen bestod dessa av universitetens professorer som länge turades om att vara sitt lärosätes rektor. Med tiden har staten tagit kontrollen över rektorsutnämningarna, även om de än så länge följer lärosätenas förslag. Ännu mer har staten flyttat fram positionerna när det gäller styrelserna. Successivt har staten tagit majoriteten i dessa. Vidare genomfördes 1997 förändringen att rektor inte längre skulle vara ordförande.
Bakom utnämningarna av styrelseledamöterna finns en process som successivt har utvecklats över tiden. Numer utser regeringen två nomineringspersoner per lärosäte med uppgift att föreslå styrelseledamöter. Dessa förslag har hittills följts av regeringen och lett till förordnanden om 3 år. Tills nu. När regeringen några dagar före sista april tillkännagav namnen på de nya ledamöterna hade mandatets längd förkortats till 17 månader, från 1 maj 2023 till 30 september 2024 med hänvisning till behovet av att få in säkerhetspolitisk kompentens. Bakom denna förändring ligger i stället av allt att döma – insiktsfullt analyserat av tidigare styrelseordföranden i Lunds universitet, Allan Larsson, i ett Facebook-inlägg – att Sverigedemokraterna tvingat fram förkortade mandatperioder för att nästa år kunna nominera personer som passar dem bättre. Detta innebär en helt ny situation för de svenska lärosätenas akademiska frihet. Den leder i sin tur till frågan om det är rimligt att staten över huvud taget ska ha representanter i universitetens och högskolornas styrelser.
Den statliga representationen i lärosätenas styrelser grundas på argumentet att staten är deras ägare. Detta bygger i sin tur på en felaktig analogi med företag. I dessa motiveras ägarnas ställning i bolagsstyrelserna med att de satsat riskkapital som de kan förlora. Så är inte fallet för universiteten. Staten bör i stället betraktas som en beställare av högre utbildning och forskning. Att staten i den rollen över huvud taget har representanter i lärosätenas styrelser kan ifrågasättas. Det borde vara fullt tillräckligt att staten styr genom uppdrag rörande högre utbildning och forskning, resurstilldelning och uppföljning. På så sätt kan staten ge de yttre ramarna för verksamheten samtidigt som den akademiska friheten förbättras. Därmed skulle Sverige kunna ordentligt distansera Ungern i framtida mätningar av akademisk frihet.