I sin grav på Gamla Kyrkogården ligger Tycho Hedén. Han hade nog vänt sig där om han vetat vilket monster som bär hans namn: en kaotisk, dånande vägg av avgaser och asfaltsdamm som skiljer välmående Kvarngärdet och Fålhagen från socialt utsatta Gränby och Sala Backe. Femtio meter bred, femtusen meter lång. Vägen, som är länets mest olycksdrabbade, har idag samma trafikvolym som när den var en del av E4:an.
Friheten till biltrafik – en evig borgerlig käpphäst – är oumbärlig för en levande landsbygd. I städer, däremot, är bilen tvärtom störande och inom Europas gröna höger växer idealet om stadsbors frihet från biltrafik. I en omtalad Expressen-intervju har statsminister Ulf Kristersson stakat ut en liknande linje för Sverige, påhejad av Dagens Industris ledarsida, tankesmedjan Timbros nye VD PM Nilsson, och andra borgerliga röster. Argumenten är starka: bilfria stadsdelar är gröna, hälsosamma, mysiga och produktiva.
Uppsala är ett föredöme vad gäller frihet från biltrafik. Kommunen utsågs till Sveriges bästa cykelstad 2018–2021, inrättar varje år bilfria sommargator längs Fyrisån, och storsatsar på den spårväg som ska väva in Gottsunda i en västergående sväng mellan Centralen i norr och Bergsbrunna i söder. De tre berömda linjalvägarna som utgår från Domkyrkan och strålar spikrakt ut över slätten gör det dessutom lätt att cykla in till stan.
Alla har inte fått del av detta gröna, fria Uppsala. Det är närmast omöjligt att cykla eller åka kollektivt i nord-sydlig riktning genom stadens östra delar, som också nobbats av spårvägsplanen. Även om spårvägen skulle lyfta Gottsunda ur avgrunden riskerar avskurna Gränby och Sala Backe att halka efter i utvecklingen.
Kommunen bör därför riva upp Tycho Hedéns Väg mellan Gamla Uppsalavägen och Fålhagsleden. Man bör göra sträckan enfilig, sänka hastigheten till 40, riva bullerskydden, bygga dubbelfiliga cykelbanor, och sudda ut den fysiska segregationen mellan de rika och fattiga stadsdelarna i öst.
Den tysta, rena, gröna miljön skulle göra Gränbys och Sala Backes bostäder mer attraktiva. Sverigeledande men undangömda Leijon Stenugnsbageri skulle kunna expandera ut till vägen och få sällskap av fler uteserveringar och butiker. SLU kunde bjudas in att anlägga ännu en allé av björkar med olika provenienser, som vid Dag Hammarskjölds Väg, eller återplantera de vackra lönnar som nyligen fälldes längs Råbyvägen. På lång sikt kunde korridoren nyttjas för ännu en spårvägslinje: en östergående sväng mellan Bergsbrunna och Gamla Uppsala.
Biltrafiken då? Den leds om via E4:an, som det ju var tänkt från början! Ett problem idag är att Tycho Hedéns Väg korsas av tre tvärgående trafikleder: Råbyvägen, Vaksalagatan och Fålhagsleden. Varken den nord-sydliga eller öst-västliga trafiken flyter särskilt bra, och rödljuskorsningarna är livsfarliga. Om Tycho Hedéns Väg revs upp kunde de mindre, tvärgående lederna flyta bättre. Fålhagsleden kunde ges en egen påfart till E4:an så bilpendlare snabbt kan ta sig ut.
Skiftet från biltrafik gör oss fria att gå och cykla, mötas spontant, andas och trivas. Det är lätt att bli hemmablind, men det är faktiskt obegripligt att en väg som Tycho Hedéns tillåts se ut som den gör idag. Låt oss visa att Uppsala är en modern, europeisk stad och återerövra cykelstadstiteln från Helsingborg.
I mitt framtida Uppsala har du precis hämtat ditt barnbarn från nya Brantingsskolan, och springer på en gammal kollega i korsningen Vaksala-Tycho. Hon är på väg från det utegym som ersatt en av bensinmackarna sedan den tunga trafiken försvann. Ni tar en spontan öl på ett litet torg som ersatt den andra macken, medan barnen leker på lekplatsen som ersatt den tredje macken. Ni är inte oroliga att de ska bli skjutna, eftersom den här delen av staden kommit på fötter igen. När ni skiljs åt tar hon spårvagnen söderut, medan ni cyklar norrut genom den friska luften.
En friare framtid är möjlig även öster om city, men då måste vi riva upp gamla E4:an.