Under det senaste året har vi fått lära oss att möjligheterna till resor och mobilitet inte ska tas för givna. Både inrikes- och utrikesresorna har minskat kraftigt till följd av alla restriktioner. Samtidigt har resandet ändrat karaktär och vägtrafikens andel har ökat. Allt fler väljer bilen både för resor till arbetet och på fritiden. Mycket talar för att detta kommer att bli ett bestående mönster över tid nu när hållbara lösningar finns att tillgå.
För många är bilen inte bara en bekvämlighet, utan en ren nödvändighet till, från och i jobbet. Reseavdraget fyller här en viktig funktion. Den som har höga kostnader för att ta sig till arbetet betalar något lägre skatt. Det får alltså arbetsmarknaden att fungera bättre då fler kan ta jobb på andra orter än där man bor. Geografiskt sett är avdragen vanligast i Hallands och Uppsala län, och mest ovanliga i Stockholms län. I debatten hävdas oftast att de som vinner mest på reseavdragen är de med höga löner som bor runt Stockholm. Ser man till reseavdraget i förhållande till lönen är dock reseavdraget viktigast för de som bor i Bräcke, Nordmaling, Bjurholm, Lilla Edet. Minst betydelse har det i Danderyd, Stockholm, Solna och Lidingö, enligt riksdagens utredningstjänst.
Tyvärr finns det planer på att förändra systemet i syfte att göra det snålare och att det bara ska utgå efter avstånd och inte tid. I förslaget till nya regler måste en bilägare ha kört 30 kilometer enkel väg till jobbet för att kvalificeras för avdraget. 300 000 kan då bli utan reseavdrag bara för att de inte har minst tre mil till jobbet. Nu har förändringarna dock tillfälligt skjutits på framtiden under rådande pandemi. Slutsatsen borde dock vara att de läggs på hyllan för gott. Självklart ska resande till jobbet underlättas även under mer normala omständigheter.
Det finns även förslag på att ändra reglerna kring tjänstebilar. Systemet där arbetsgivare och anställda delar på bilarna finns till för att många är beroende av bilen, som sagt inte bara till och från arbetet, utan även i jobbet. Den anställde avstår en del av sin lön och beskattas för att få använda bilen på fritiden, en form av bildelning i praktiken. Enligt en Skop-undersökning finns det i en majoritet av företagen med tjänstebilar (56 procent) där anställda som förmånsbeskattas helt eller delvis för bilen trots att den behövs i arbetet. Av dem som förmånsbeskattas för tjänstebil skulle de flesta (88 procent) inte klara sitt arbete om de inte hade tillgång till bil. Bara ett företag av sex (18 procent) erbjuder bil som löneförmån till medarbetare som inte behöver den för att klara arbetsuppgifterna.
Det är tydligt att bilen är just ett arbetsredskap för de som använder sig av tjänstebil. Ändå vill regeringen försämra förutsättningarna och höja förmånsvärdet för alla nya tjänstebilar med i snitt 25 procent. Redan vid årsskiftet försvann också nedsättningen av förmånsvärdet på upp till 10 000 kronor om året för laddhybrider och elbilar. Detta är hårda slag mot alla de som behöver bilen i jobbet och även för en grön omställning av fordonsflottan.
Tjänstebilar är nämligen viktiga för andrahandsmarknaden. Många företag har särskilda krav när det gäller bilmodell, val av utrustning och miljökriterier. Försäljningen av nya bilar sker till två tredjedelar till juridiska personer. Den största andelen av laddbara bilar köps i dag av företag. Dessa säljs ofta vidare inom några år och kommer då ut på begagnatmarknaden. På så sätt kan fler ges möjlighet att köpa en nyare och mer miljöanpassad bil. Tjänstebilarna är med andra ord viktiga för utvecklingen mot hållbar mobilitet där nya bränslen och elektrifiering spelar viktiga roller.
Det är ingen bra idé att försämra förutsättningarna för mobilitet och resande. Både reservdagen och systemet med tjänstebilar borde utvecklas istället för att försämras. Det skulle den totala mobiliteten tjäna på och därmed ekonomin in i sin helhet. Det behövs inte minst för att återstarta samhället efter pandemin.