Grundskolorna i Uppsala kommun ska ha fastställda förväntansdokument. Dokumenten ska bygga på de riktlinjer som Utbildningsnämnden har beslutat om. De besluten fattades 2019.
I dokumentet ska tydliggöras förväntningar, som elev, vårdnadshavare och skola har. Eleven ska kunna förvänta sig att, som anges i riktlinjerna, ”...skolan tydliggör sitt arbete med de åtaganden som skolan har. Som vårdnadshavare kan du förvänta dig att skolan informerar om viktiga rutiner, ordningsregler, lämpliga kontaktvägar till skolan och andra praktiska frågor. Från skolans sida handlar förväntan om att vårdnadshavare tar del av den information som delas genom den kontaktväg som skolan använder. Andra förväntningar är att vårdnadshavare respekterar och följer de rutiner, regler och riktlinjer som upprättats av skolan. Vårdnadshavare förväntas även stötta sitt barn och ge förutsättningar för barnets lärande.
Elever förväntas, utifrån mognad och förmåga, följa de rutiner och regler som finns på respektive skola. De rättigheter som finns för alla elever i skolan motsvaras också av skyldigheter. Förväntningarna är uppdelade på undervisning, arbetsro och trygghet och information.
Förhoppningarna med förväntansdokument har angetts vara, bland annat, att de ger tillfälle till konkret diskussion om förväntningar på varandra och därigenom minska risken för att man har fel förväntningar. En risk som emellertid har nämnts är att dokumentet blir liggande efter att ha diskuterats.
Erfarenheten av förändringskraft i kommunala dokument kan knappast sägas vara positiv. Många är de program och policydokument som utarbetats av politiska arbetsgrupper under många möten, men med minimal påverkan på verkligheten.
En alternativ väg för att komma åt den oro och den brist på ordning som råder i många skolor är att utgå från grundproblemet, som de flesta är överens om att råder, nämligen bristen på uppfostran från tidig ålder. Men, uppfostran är väl föräldrarnas ansvar? Jo, så är det, men i alltför många fall, av olika skäl, finns brister i ansvarstagandet. Problemet har sålunda övergått till att vara ett samhällsproblem.
Samhällets svar på den här typen av problem tycks oftast handla om att skapa kännbara konsekvenser av destruktivt handlande. Detta trots att ett stort antal undersökningar visar att effekten av straff är liten.
Det föräldrar inte klarar måste vi solidariskt lösa. De arenor som är de naturliga är skolan och förskolan. Under många år har det förts en debatt om ett införande av särskilt ämne, som handlar om livskunskap. Vad ämnet ska heta är av underordnad betydelse.
Men hur ska det skapas utrymme på schemat för ett nytt skolämne? En vanlig fråga från ifrågasättarna. Frågan bör i stället vara hur avsatt tid för undervisning i de vanliga ämnena ska kunna utnyttjas för just undervisning.
Det är bråttom nu. Skolverket måste ges i uppdrag att utarbeta en kursplan för ämnet Livskunskap. Ett ämne, som ska ge livskompetens och som ska träna de ungas sociala och emotionella lärande.
Kommunikationen mellan människor anses ske till största delen med det emotionella språket. Bristerna i det emotionella språket visar sig i, bland annat mobbning och ungdomsbrottslighet. Det har visat sig att försämringar av skolresultat och resultat av IQ-mätningar har ett samband med brister i emotionella färdigheter.
Argumenten för att införa ämnet livskunskap är många och starka. Emotionella färdigheter underlättar intellektuellt lärande. Omvänt kan med fog antas att försämringar av skolresultat och resultat av IQ-mätningar har ett samband med brister i emotionella färdigheter.
I den emotionella träningen måste ges innehåll åt innebörden av mänskliga rättigheter och alla människors lika värde och åt betydelsen av en ickevåldskultur. Politiker, byt ut era gamla recept på verkningslösa mediciner mot de svåra åkommorna, våldet och försämrade skolresultat. Inför en allmän vaccinering med ämnet livskunskap på schemat.