Regionpolitiker i opposition oavsett politisk hemvist har inte sällan ovanan att i förväg utlova storartade åtgärder när det gäller Akademiska Universitetssjukhusets ekonomi och bemanning. När man väl själv sitter på makten i regionen är det ändå i stort samma typ av åtgärder som alltför ofta blir verklighet. Sparbeting och neddragningar. Vilka dessutom ofta göms bakom begrepp som effektivisering och nu senast krafttag och nytänkande utlovade av regionstyrelsens ordförande Helen Proos (S).
Att som regionledningen hävda att det är den psykiatriska verksamheten som självständigt tagit beslut om stängning av 12 slutenvårdsplatser när samtidigt bland annat 50 specialistläkare och 19 ST-läkare protesterar och varnar för följderna är helt enkelt inte sant. Det är regionledningens beslut om krympta budgetramar och sparkrav som ligger bakom nedstängningarna. Detta trots att psykiatrin i Uppsala har betydligt färre vårdplatser än snittet för övriga landet.
Som verksamhetschef är man bakbunden i en sådan situation. Och detta vet regionledningen om, de måste ta ansvar för sina nedskärningar. Läkare varnar till och med för att antalet dödsfall riskerar att öka om psykiatrin berövas ytterligare slutenvårdsresurser. Liksom patientskador och arbetsskador hos vårdpersonalen. Resursbortfall som den psykiatriska öppenvården inte kan kompensera för. Hur tänker regionledningen motverka en sådan möjlig utveckling?
Vården vid Akademiska sjukhusets psykiatriverksamhet är uppenbart underfinansierad. Om nu inte nuvarande regionstyre har för avsikt att inte möta de reella behov av psykiatrisk slutenvård som finns i befolkningen. Detta bör man i så fall vara helt transparent och öppen med. Om behoven, förutsatt att dessa är väl definierade, inte ryms inom givna budgetramar beslutade av politiken är det primärt budgeten det är fel på. Var och hur resurserna hittas och allokeras är regionstyrets ansvar. Det är därför de är valda. Vältra inte över ansvaret på vårdpersonalen och oss medborgare att själva klara ut konsekvenserna av en försämrad tillgänglighet inom psykiatrin. Patienterna tvingas söka hjälp ändå.
Den redan hårt belastade vården vid psykiatrikliniken är naturligtvis en spegel av tillståndet i samhället i stort. Att i en sådan situation stänga en hel vårdavdelning visar att man inte förstår eller tar hänsyn till vad som händer med den enskilde sjuka Uppsalabon. Vårdpersonalen å sin sida riskerar samtidigt den egna hälsan i arbetet. Men budgeten går först.
Tidigare sparbeting vid Akademiska sjukhuset har resulterat i att utbildad och kvalificerad vårdpersonal lämnat sjukhuset, vårdplatser har stängts, hyrpersonal har köpts in, riks- och regionintäkter har gått förlorade och vård har tvingats att köpas av andra utförare när universitetssjukhusets egna resurser inte räcker. Driv inte på denna nedåtgående spiral ytterligare genom att strypa Akademiska sjukhusets egen vårdkapacitet. Upprepa inte redan gjorda misstag. Det är som bekant jämförelsevis lätt att stänga ner verksamheter men betydligt svårare och mer kostsamt att i senare skede återskapa dessa då viktiga resurser ofta snabbt försvinner ut ur systemet. Dessutom finns det ur ett Uppsalaperspektiv ett antal andra och attraktiva arbetsgivare på pendelavstånd inom Mälardalen.
Efter årtionden av misslyckade mer eller mindre ambitiösa sparprogram borde Region Uppsalas politiker vid det här laget lärt sig att detta är åtgärder som inte håller över tid. Stundtals även kostnadsdrivande.
På vems mandat går Region Uppsala emot de 50 specialistläkarnas protester mot ytterligare neddragningar inom psykiatrins slutenvård? Vårdpersonalen är de egentliga experterna i situationen, därför är det åt det hållet ni politiker måste lära er att lyssna när ni kliver in.