Den 27 januari förväntas regeringen äntligen fatta beslut om slutförvaret i Forsmark efter decennier av utredningar. Det sker efter att regeringen har dragit fötterna efter sig i beslutsfrågan i åtskilliga år, ja så till den milda grad att Vattenfall redan i februari förra året varnade för att beslut senare än under sommaren 2021 riskerade stopp i elleveranser från delar av kärnkraften inom några år. Ändå kom inget beslut.
Kommer ett positivt beslut nu? Och kan vi då trots senfärdigheten klara oss från framtida driftsstopp och leveransstörningar orsakade av regeringens beslutsoförmåga?
Om inte annat borde regeringen efter vinterns skenade energipriser förstå kärnkraftens viktiga roll för Sverige och ompröva sin dogmatiska syn. Land efter land i Europa – även socialdemokratiskt styrda sådana – inser kärnkraftens betydelse och utvecklingspotential.
En driftsäker energipolitik är mer än energipolitik, mer än en viktig del av en industri- och jordbrukspolitik som säkrar vår konkurrenskraft och mer än en central del av en klimatpolitik som kan säkerställa att vi når våra klimatmål
Vår energipolitik är också i högsta grad en del av vår säkerhetspolitik.
De senaste månaderna har Ryssland samlat uppskattningsvis runt 100 000 soldater och tung militär utrustning längs den ukrainska gränsen och hotat med krig. För att inte ta till ”militär-tekniska åtgärder” som det heter i den ryska retoriken, kräver President Putin främst en uppgörelse med USA. I en sådan kräver Ryssland bland annat garantier om att inga framtida Nato-utvidgning österut ska äga rum, att alla militära samarbeten med de tidigare sovjetrepublikerna ska upphöra, att det amerikanska kärnvapenparaplyet över Europa avvecklas och att NATO-styrkorna dras tillbaka de områden de var på fram till i maj 1997. Det inkluderar alltså från våra Nato-grannar Estland, Lettland och Litauen, liksom vår Nato-granne Polen. President Putin, som aldrig kommit över Sovjetunionens sammanbrott, försöker nu med vapenhot vinna tillbaka förlorad terräng, rasera den europeiska säkerhetsordningen och Jalta-style dela upp Europa i intressesfärer mellan stormakterna på bekostnad av självständiga staters suveräna rätt – också Sveriges - att göra sina egna säkerhetspolitiska val.
En del av den ryska vapenarsenalen är energivapnet. Medan USA (och EU) främst har hotat med ekonomiska motmedel i händelse av ett förnyat ryskt angrepp på Ukraina, har Europa till del sjabblat bort en del av handlingsutrymmet genom en vårdslös energipolitik. I stället för att över åren säkra en från Ryssland självständig energiförsörjning och trots att Ryssland tidigare har stängt av gaskranen till både Ukraina och andra delar av Europa för att visa sina muskler har i stället North Stream 2 byggts för att öka importen av rysk gas till den europeiska marknaden. Våra möjligheter att pressa eller straffa Ryssland med ekonomiska sanktioner riskerar därmed att genast slå tillbaka mot oss givet kontinentens energiberoende. Sanktioner har alltid ett ekonomiskt pris också för den som inför dem, men med dagens situation riskerar det att bli onödigt högt. Och vi har all anledning att värna att ett enat EU har sanktionsvapnet mot ett hotfullt Ryssland kvar, skarpladdat.
När energiminister Khashayar Farmanbar står i TV och skyller de skenande svenska elpriserna på kontinentens behov har han till del rätt. Regeringens vanskötta energipolitik har helt i onödan gjort Sverige till en del kontinentens energiproblem.
Det är hög tid att göra om och göra rätt. Sverige bör snabbt ställa om och gå i bräschen för ökad svensk driftsäker, klimatsmart elproduktion från kärnkraft så att vi kan fortsätta att exportera billig el - även en kall och vindstilla dag - till våra grannar som inte har samma goda förutsättningar till egen elförsörjning som vi. Sverige ska inte lägga sten på börda för kontinentens energiförsörjningsutmaning. Vi bör göra vad vi kan för att underlätta för Tyskland och andra allierade genom att inte konkurrera om samma energi och därmed driva upp priserna ytterligare.
Kärnkraften är inte bara en del av att säkerställa vår energiförsörjning utan också en del av en stärkt säkerhetspolitik och ökad motståndskraft.
Och för den – nutida och framtida – behövs ett slutförvarsbeslut. Nu.