Jag minns tydligt ett tillfälle under 90-talet när jag studerade på Uppsala universitet och efter en tid på praktik kom tillbaka till universitetet och mötte några kursare i trapphuset. Alla sa samstämmigt: ”GRATTIS Maria, vad smal du har blivit – snyggt!!” Jag förstod ingenting och kunde inte se sambandet mellan min viktnedgång och det positiva.
Jag hade inte bantat utan var inne i en svår kris, men framför allt visste jag inte att skönhetsidealen i Sverige var smalhet och att man borde berömma dem som var smala. Det var ju tvärtom i den kultur jag var uppvuxen i!
Direkt efteråt, medan jag fortfarande var konfunderad över ifall jag tidigare hade varit ful, eftersom jag aldrig tidigare hade fått den typen av uppmärksamhet av mina kursare, begav jag mig till en annan våning i huset. Där mötte jag två iransktalande studenter som såg chockade ut när de såg mig. De kom fram och mycket diskret och omsorgsfullt, med sorgsna och oroliga miner och viskade till mig: ”Oh herregud Maria, vad smal du har blivit. Har det hänt något? Hur har du det i äktenskapet?”
Där och då hände det något med mig. Jag fick en aha-upplevelse som heter duga! Jag började förstå det där med kulturkrockar.
Att det som uppfattas som normalt i en kultur kan uppfattas som provocerande och till och med tabu eller olagligt i en annan. Att man kan prisas för ett beteende i ett land men straffas för samma beteende i ett annat.
Att många immigranter inte har en aning om att de beter sig felaktigt i vissa sammanhang, utan att de bara följer sin uppfostran. Att alla människor är attraktiva beroende på var i världen de befinner sig i och så vidare.
Den incidenten i universitetets trapphus fick mig att förstå att jag inte bör bekräfta svenska kvinnor på samma sätt som man gör i många andra kulturer, alltså genom att ge dem komplimanger om deras ökade vikt. I många kulturer anses ofta att en person – i synnerhet en ungdom – med lite hull är en friskare och lyckligare människa, samt att ofta olyckliga eller sjuka personer magras och att det inte finns något attraktivt med det.
Som en ung immigrant bekräftade jag, så snart jag lärde mig lite svenska, kvinnor genom att kommentera deras vikt – deras ökade vikt!
När man saknar ordförråd för att uttrycka sig i stil med: ”Du ser ut att må bra!” eller: ”Du ser mycket fräsch och snygg ut!”, kan man t ex på iranskt manér säga: ”Grattis, vad tjock du har blivit!" eller ”Grattis är du med barn?”
Jag minns tydligt den gången jag i närvaro av arbetskamrater och en ny pojkvän till en nykär kollega envisades med att hon hade blivit tjock (underförstått vacker) och jag var mycket förvånad över att andra i omgivningen så oartigt dementerade det! Egentligen hade hon inte gått upp i vikt, utan hon såg bara lycklig och levande ut, med en härlig färg under kinderna och gnistrande ögon – ett gnistrande jag så klart lyckades släcka genom min ”generösa” komplimang i syfte att pigga upp henne…
Flera år efter min kommentar till min kollega blev jag i universitets trapphus omskakad av mina kursares kommentar, inte enbart för att jag insåg att mager är lika med snygg i Sverige, utan för att jag började bli varse om alla pinsamma situationer jag genom åren med mina olyckliga komplimanger hade skapat.
Men framför allt var jag sårad över varför inga svenskar hade gjort sig besväret att vänligt uppmärksamma mig på mitt alldeles oskyldiga misstag, trots att de hade varit vittne till det.
En del tyckte nog att det var gulligt och en del hade säkerligen tagit illa vid sig men låtit det passera. Gemensamt för dessa personer är att de inte verkar ha några större förväntningar på en utlänning.
Som invandrare är man van vid att klassas som barn eller offer, och när man varken beter sig som det ena eller det andra blir vissa provocerade och andra förvånade.
Jag förstår att det är lättare för många konflikträdda människor att frysa ut folk de inte godkänner, än att ta sig tid och mödan att leda dem rätt.
Jag är ofta den som klagar på dålig mat eller slarvig service på krogen; även av hänsyn till krögarens väl och ve, medan mina svenska vänner finner det jobbigt och i stället väljer att tacka för maten för att sedan bojkotta krogen. De tycker även att det är jobbigt när jag berättar för rökande tonåringar utanför Willy's att de kommer att få dåliga tänder, hud och andedräkt om de fortsätter att röka.
För enligt mina vänner är det föräldrarnas ansvar att göra det och inte mitt, även om ungdomarna många gånger har varit tacksamma för att jag, som de uttryckte det, ”brytt mig om” dem.
Att på grund av rädsla för konflikter inte lägga sig i andras angelägenheter är en sak.
Men hela samhället förlorar på att likgiltigt låta människor – särskilt unga eller de som inte är uppvuxna i Sverige – leva i okunskap och upprepade gånger göra onödiga misstag som kan leda till irritation, kulturkrockar och fientlighet.
I dessa kalla tider i Sverige kan vi inte som förr bara sitta med armarna i kors och vänta på att politikerna ska fixa samhället eller integrationen utan vi alla bär ett ansvar och bör var och en engagera oss i Sveriges framtid. För min egen del har jag slutat att kommentera folks vikt, oavsett om den går upp eller ner!