Slutreplik
I UNT 28/3 finns ett inlägg av nyblivne teologie doktorn Åsa Virdi Kroik. Det polemiserar inte mot någon namngiven person, utan mot ett ”ett maktimperium där vita euro-amerikanska män skriver för sina gelikar”. Men av UNT:s presentation framgår för den som följer länken att det är min kritik av hennes avhandling i UNT 11/3 som fått henne att fatta pennan. Jag vill därför ytterligare belysa saken, men genast framhålla att jag tycker det är fritt fram att försöka lägga fram avhandlingar som Kroiks. Det bekymmersamma är att den blivit godkänd.
Min kritik av doktorsavhandlingen handlade bland annat om det problematiska med Kroiks binära tänkande och många kategoriska påståenden om samer och icke-samer. I hennes replik framträder ett annat problematiskt binärt tänkande; å ena sidan finns den akademiska ”mansklubben” och å andra sidan de kunskapssökande och mångfaldsintresserade människorna utanför akademin. Det finns åtskilliga studier av den akademiska världen och visst, här finns ojämlikhetsalstrande strukturer, improduktiva energislukande maktstrider, latmaskar och statusjägare. Men också mycket annat: stimulerande och kunskapsdrivande seminarier och sanningssökande forskare som vill göra världen till en bättre plats att leva på. ”Vi” försöker efter bästa förmåga värna ett meritokratiskt kunskapsideal, men lyckas inte alltid. Jag beklagar att Kroiks upplevelser av akademin är så entydigt negativa, men menar att hennes beskrivning av akademin kraftigt behöver nyanseras.
Vetenskapen vore, precis som Kroik skriver, omöjlig utan begrepp och essentialiserande kategoriseringar. Vi förenklar för att förstå, kort sagt. Men den nödvändiga förenklingen bär hela tiden på risken att bli en överförenkling. Risken är att man framställer kulturer och sociala kategorier – i Kroiks fall samer/icke-samer – som alltför entydiga och fasta. Renskötarna har, som jag påpekade i min debattartikel, länge utgjort en minoritet bland de som identifierar sig om samer, vilket inte problematiseras på ett tillfredsställande sätt i Kroiks avhandling. De tankar om urfolk med en ursprunglig föregiven en gång för alla given central identitet (en essens) som finns inom delar av svensk forskning om samer är mycket framträdande i Kroiks avhandling. Strukturellt sett liknar dessa tankar de som finns inom den europeiska extremhögern, även om det där inte är fråga om urfolk utan om senare framvuxna ”folk” som exempelvis det svenska, det tyska och det franska folkets essens.
Kroik förfäktar den så kallade ståndpunktsteorin. Den säger att forskare med insiderkunskaper baserade på levda erfarenheter automatiskt ger dem ett kunskapsmässigt övertag gentemot andra forskare; de är ”experter på sig själva”. I Kroiks fall handlar det om erfarenhetsbaserade (syd-)samekunskaper. Det torde finnas få humanvetenskapliga forskare som förnekar att förkunskaper av detta slag kan vara en tillgång, och även att det påverkar vad vi väljer att forska om. Själv skrev jag en doktorsavhandling om skogsbrukets mekanisering, vilket sannolikt kan delförklaras av att min pappa var skogsarbetare. Låt mig kalla det för den ”mjuka” ståndpunktsteoretiska uppfattningen, medan den andra – att insiderkunskaperna automatiskt ger ett kunskapsövertag – kan kallas för den ”hårda” ståndpunktsteoretiska uppfattningen. Jag har inga problem med den mjuka men jag och den stora majoriteten humanvetenskapare avvisar den hårda ståndpunktsteoretiska uppfattningen. Det finns också många forskare som identifierar sig som urfolksindivider men som ändå avvisar den hårda ståndpunktsteoretiska uppfattningen. Kroik hör inte till dessa.
Det är troligtvis Kroiks självklara uppslutning kring den hårda ståndpunktsteoretiska uppfattningen som förklarar att hon ser sig som en oantastlig uttolkare av det samiska folkets livsvillkor och etnopolitiska intressen; allt baserat på samtal hon haft med sydsamer i Frostviken/Namdalen. Jag vidhåller att det är riskabelt med tanke på att svenska samer utgör en heterogen grupp, där vi inte känner livsvillkoren för majoriteten av de kanske uppemot 50 000 samer som finns i Sverige. I avhandlingen nämns att en del sydsamer avböjt deltagande i hennes studie och att det – som jag tolkade hennes förklaring – delvis kan bero på olika uppfattningar i samepolitiska frågor.
För mig är historieforskningen primära syfte att fastställa och sammanföra enskilda fakta och att framställa så rimliga historiska berättelser och förklaringar som möjligt. Ibland lyckas man inte och därför krävs en fri och öppen dialog bland forskare och utanförstående intresserade. För Kroiks tvärvetenskapliga urfolksforskning är syftet ett annat. Då handlar det primärt om att stärka samers/urfolks gemenskapskänsla, och därtill gemenskapskänslan i en grupp som hon själv tillhör. Att föra en dialog med andra än den av henne själv utvalda gruppen är hon uttryckligen främmande för. Det vore intressant att höra hur betygsnämnden ser på saken. Tar man Kroik på orden, så anser hon inte att betygsnämnden är kompetent att bedöma hennes forskning.