Sverige behöver satsa mer på forskning för att förstå kopplingen mellan könsdysfori och psykisk ohälsa och säkra finansieringen för transvården. Kampen för hbtq-personers rättigheter får aldrig sättas på paus - inte ens under en pandemi.
I helgen arrangeras Stockholm Pride, som precis som mycket annat i år kommer att vara annorlunda. Paraden och festivalen som brukar uppta stadens gator för att synliggöra hbtq-rörelsen hålls istället digitalt. Vanligtvis är prideveckan ett tillfälle där politiska partier ställs till svars för vad de har och inte har gjort under året. Nu riskerar den uppmärksamheten att gå förlorad.
Trots att Sverige har gjort många framsteg på detta område är vi fortfarande inte i mål. Idag har personer med könsdysfori upp till 14 gånger så hög risk att ta sitt liv jämfört med befolkningen i stort. Detta är inte acceptabelt. Suicidtalen är kopplade till den psykisk ohälsa som drabbar många hbtq-personer. Den som drabbas av psykisk ohälsa är inte längre fri.
Socialstyrelsen skriver i en rapport publicerad i år att “personer med könsdysfori, som begår suicid har en mycket hög förekomst av samtidiga allvarliga psykiatriska diagnoser som i sig innebär kraftigt förhöjda risker för suicid”. Kunskapen om transpersoners utsatthet för psykisk ohälsa beskrivs även som bristande av Socialstyrelsen. Något måste göras för att framåt säkerställa att transpersoner får rätt typ av behandling och bemötande av vårdpersonalen.
Denna tanke har funnits tidigare. I en statlig utredning från 2017 presenterades förslaget att Folkhälsomyndigheten borde få i uppdrag att fokusera på transpersoners utsatthet för psykisk ohälsa. Bland annat föreslogs att stödet till civilsamhällsorganisationer som arbetar med frågan skulle höjas och bli permanent. Enligt utredningen var detta ett viktigt steg för att rädda fler liv.
Trots rekommendationerna har stödet istället tagits bort. Stödet blev aldrig permanent och under 2020 togs det bort helt och hållet. Livsavgörande insatser har förlorat sin finansiering på grund av regeringens försummelse. Vi kan inte låta en så viktig fråga vara helt beroende av myndighetsbeslut från år till år.
Även forskningen måste komma framåt. Vi föreslår att forskningen kring suicidprevention får kraftigt ökade anslag och en ny målsättning om att alla självmord ska utredas. Socialstyrelsen avslutar sin rapport med att slå fast att de ännu inte är säkra på varför transpersoner är överrepresenterade bland de som drabbas av psykisk ohälsa. Därför behöver vi mer kunskap och säker finansiering över tid. I slutändan faller det tillbaka på regeringen: hur länge ska man acceptera okunskapen?
Vården har idag kunskapsluckor kring frågor gällande transpersoner och könsbekräftande vård. Detta försämrar möjligheterna för dem att få vård som är anpassad efter dem som individer. Sjukvården måste fortbildas så att individer inte hamnar mellan stolarna i ett kritisk läge på grund av okunskap hos personalen. En ska kunna förvänta sig adekvat vård oavsett var den söks.
Bara för att Prideflaggorna inte kommer viftas med i paraden får inte frågorna förpassas in i periferin. Regeringen måste ta sitt ansvar och göra de tillfälliga lösningarna permanenta. Annars ekar orden om HBTQ-personers rättigheter alltför tomma.