Den 25 maj har det gått ett år sedan Europadomstolen för mänskliga rättigheter underkände den svenska signalspaningslagen också kallad FRA-lagen. Lagen ansågs sakna adekvata skydd för medborgarnas personliga integritet. Den svenska staten bedriver för långtgående massövervakning utan skydd för medborgarnas personliga uppgifter.
Men trots att FRA-lagen underkändes har inga nya skyddsåtgärder för medborgarnas personliga uppgifter införts. Tvärtom så utökades FRA-lagen och den svenska staten fick utökade befogenheter att massövervaka sina medborgare. Om vi inte börjar prioritera den personliga integriteten snart kommer vi ångra oss en dag.
Idag har trygghet och effektivitet hamnat överst på listan. Medborgare och politiker är villiga att offra den personliga sfären på trygghetens altare och välkomna statlig övervakning för känslan av trygghet även om det i praktiken inte behöver göra samhället tryggare. Det gäller inte bara FRA-lagen, utan även förslag om utökad användning av hemlig avlyssning vid brottsutredningar. Men är detta verkligen trygghet? Att staten genom massövervakning samlar information om dig innebär också att denna information kan hamna i fel händer.
Du behöver inte heller ha något att dölja som är olagligt eller moraliskt förkastligt för att informationen ska påverka ditt liv. Till exempel så har många unga idag delar av sitt sexuella liv på nätet. Även om staten inte letar efter nakenbilder som skickas mellan två 18-åringar som är kära så blir konsekvensen av massövervakningen att detta samlas in och kan hamna i fel händer och utnyttjas.
Som FRA-lagen ser ut idag finns det inte ett tillräckligt skydd för den personliga integriteten. Det är också skydd och begränsningar i statens befogenheter som på riktigt kan trygga oss från ingrepp i din personliga sfär om massövervakningssystemen kommer främmande stat till handa. Skydd för den personliga integriteten är också en mänsklig rättighet som är grundlagsfäst. Att staten fortsätter göra ingrepp i denna utan att tillföra åtgärder för att skydda medborgares uppgifter är allvarligt.
Något som förstärker allvaret i överträdelse är att medborgare inte har möjlighet att granska den verksamhet som staten bedriver i enlighet med FRA-lagen. Allt som sker vid försvarunderrättelsedomstolen, organet som ansvarar för övervakningen är hemligt. Såklart med hänsyn till rikets säkerhet, men det gör det omöjligt att ifrågasätta vilken nytta som övervakningen ger. Det hade kunnat åtgärdas med ett offentligt ombud som inte är anställd av Försvarsmakten som kan granska övervakningen och företräda allmänenheten. I dagsläget saknas en representant från allmänheten. Det borde också genomföras en ny uppföljning av FRA-lagen för att utvärdera nyttan.
Det finns saker vi som medborgare gör som ska vara helt fredade från staten. Den allmänna övervakningen som den svenska staten bedriver, i strid med de mänskliga rättigheterna släpper in staten i en sfär där den inte har något att göra. Narrativet att massövervakning skulle göra oss tryggare, från brottslighet och främmande makt, är både farligt och ineffektivt. Vi som medborgare i Sverige förtjänar att ha rum, i våra hem eller på internet där vi kan diskutera idéer och göra saker som inte är ägnade för offentligheten utan att staten lyssnar.
Det är centralt att politiker börjar prioritera den personliga integriteten och inte falla för populismen som menar att effektivitet bör vara centralt. Men vi medborgare har också ett ansvar att kräva våra rättigheter. När FRA-lagen utökades efter att lagen fällts i Europadomstolen rapporterades det i medierna men den publika debatten var begränsad. Intrång i den personliga sfären har blivit så normaliserade att få höjer ögonbryn för förslag på fler intrång. Vi måste börja prioritera den personliga integriteten, innan statens möjlighet att massövervaka får förödande konsekvenser för friheten och statens medborgare. Förändringar och begränsningar i FRA-lagen måste införas så snart som möjligt.