Försvarsberedningen förbereder ett nytt försvarsbeslut som ska presenteras under våren. När överläggningarna nu pågår för fullt om hur framtidens försvar ska organiseras är Kristdemokraternas besked tydligt: beslutet om att återupprätta F16 måste nu följas upp med permanent basering av stridsflyg.
Det fullskaliga kriget i Ukraina går snart in på sitt tredje år. Vi befinner oss i det mest allvarliga säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. I Sverige förstår det flesta allvaret av denna situation. Gällande vad som faktiskt behöver göras för att hantera säkerhetsrisker är skillnaderna dock större, och olika partier har olika ambitioner för hur långt man är beredda att gå. Kristdemokraternas ingångar är ambitiösa och sträcker sig över hela Försvarsmaktens organisation inom såväl armén, marinen och flygvapnet.
I oktober 2021 kunde Upplands flygflottilj (F16) äntligen återinvigas. Kristdemokraterna och jag hade länge varit drivande för att detta skulle bli verklighet. När flottiljen skulle läggas ned, 2003, kämpade jag in i det sista för att detta skulle undvikas. I två försvarsberedningar därefter argumenterade jag för att F16 åter skulle bli en fungerande flottilj, vilket den till slut också blev. F16 saknar dock fortfarande permanent baserade stridsflygplan. I dagsläget finns sådana enbart stationerade på tre orter: Luleå, Ronneby och Såtenäs, med två stridsflygsdivisioner vardera.
Detta innebär att huvudstadsregionen och Mälardalen står utan något snabbt gripbart luftförsvar, och vid ett höjt läge på konfliktskalan skulle det krävas tidskrävande ombaseringar eller långa anflygningar för att sätta regionen till undsättning. I och med detta begränsas därutöver den svenska förmågan att stödja Nato-operationer i anslutning till södra Finland, Finska viken, Åland och norra Baltikum. Detta rimmar illa med våra ambitioner för det nationella försvaret och våra förpliktelser som framtida medlem i Nato. Det duger såklart inte.
I försvarsberedningen, där jag är Kristdemokraternas representant, pågår just nu slutförhandlingarna i det som kommer utgöra beredningens slutrapport. Rapporten är viktig och ligger till grund för det försvarsbeslut som kommer att fattas i slutet av året rörande försvarets utveckling perioden 2025–2030. I detta arbete bär vi med oss ett antal utgångspunkter kring vad som utgör flygvapnets behov kopplade till F16.
Antalet stridsflygplan behöver öka. Detta är avgörande både för att stärka krigsorganisationens förmåga som dess uthållighet. Utöver kommande leveranser av 60 Jas Gripen 39E borde därför en större del av dagens flotta, än just nu planerat, av Jas 39C livstidsförlängas. Det skulle ge en avsevärt ökad luftförsvarsförmåga. Detta torde också ge förutsättningar för att sätta upp nya flygförband i storleksordningen två stridsflygsdivisioner. F16 i Uppsala är den naturliga platsen för att stationera dessa plan utifrån såväl kapacitet som säkerhetspolitiska bedömningar.
Dessutom behöver Flygvapnets uthållighet och verkansmöjligheter öka. Fler jaktrobotar och även långräckviddiga markmålsrobotar bör anskaffas. Därutöver bör antalet basbataljoner utökas för att kunna sprida flygplanen till fler plaster för att på så sätt öka planens överlevnadsmöjligheter på marken.
Generellt ska politiker akta sig för att ställa skarpa detaljkrav kring var förband och materiel ska placeras, då det i grunden är Försvarsmakten själva som vet detta bäst. Det finns dock strategiska avvägningar att väga in gällande hur F16 bör organiseras, vilket därför också kräver ett politiskt ledarskap. Det vore rentav oansvarigt att se behov som man sedan inte kämpar för att uppfylla. Den insikten tar Kristdemokraterna med sig i försvarsberedningens slutförhandlingar där vårt besked just därför är tydligt: Sverige är värt att försvara. Ett F16 med baserade Jas Gripen är en viktig del i detta.