Det är beklagligt att var och varannan dag ta del av familjers kamp med att få adekvat hjälp av barn-och ungdomspsykiatrin (BUP).
Det är hög tid att genomföra ett rejält internt städarbete med en kritisk genomlysning och samtidigt en utmönstring av onödiga, kontraproduktiva aktiviteter som inte ger något värde för patienterna.
Att förebygga och bekämpa den psykiska ohälsan för barn och unga är ett av de mest prioriterade områden i Sverige för samtliga politiska partier. Det är beklagligt att då ta del av att köerna till BUP bara växer, trots att vården de senaste årtionden har tilldelats alltmer resurser.
Inget barn ska behöva ”stå utanför och frysa” och bara vara ett namn på en väntelista i månader och även i åratal, vilket är en verklighet för barn och unga med symptom på nedstämdhet, ångest eller kanske en outredd neuropsykiatrisk diagnos (totalt 6293 väntade på ett första besök i november 2021). Barndomen är en färskvara och barn vare sig kan, bör eller ska vänta innan de kommer över tröskeln för att få hjälp.
De offentligt drivna BUP-mottagningarna tar endast emot i snitt 1,4 patienter per medarbetare och dag (enl. Sveriges Regioner och Kommuner, SKL). Hur kan vi förstå detta?
För att få bilden mer klar måste vi gräva i vad som fyller behandlarnas tidböcker när de är på jobbet och hur mycket av innehållet som verkligen adderar ett värde för patienterna. Vid en noggrann strukturerad genomlysning av barn-och ungdomspsykiatri i delar av Sverige fann vi konsulter en mycket intressant data, nämligen att blott cirka 25 procent av arbetstiden ägnas åt direkt patientarbete, vilket lätt kan upplevas som en skam utifrån en skattebetalares perspektiv.
Vad ägnar man sig åt de övriga 75 procent kan man undra?
Vi ser flera förklaringar. En tydlig sådan är att vi i Sverige har en accelererande överdokumentation av dess like av journaltext, utlåtanden och intyg, där våra system dessutom är komplexa och inte alla gånger användarvänliga. Därutöver har vi flera kvalitetsregister, som ska fyllas i och hanteras. Administrationsberg dränerar verksamheten på både kraft och produktion. Vi ägnar enormt mycket tid framför datorerna och inom vården hotas till och med patientsäkerheten av den mängd journaltext, som skrivs med risk för att den inte blir överskådlig.
Andra undanträngningsaktiviteter är alla konstgjorda arbeten med värdegrund, bemötandeutbildningar och arbete med klinikers varumärke, som kliniker lägger ner mycket tid och kraft på, till minimal nytta och med ofta ett svalt intresse från medarbetarna.
Och så alla dessa möten; APT, klinikmöten, yrkesträffar, teamträffar, behandlingskonferenser, handledningsgrupper, utvecklingsgrupper, tid för reflektion, ja vi kan göra listan lång. Självklart kan inte alla möten raderas bort, men våga alltid utmana och ifrågasätta syfte och effekt av varje enskilt möte.
Många behandlare upplever möten som tidsödande och ibland meningslösa och stundvis under möten flyr man in i sin egen e-post och på sina sociala medier, samtidigt som tusentals barn och unga står utanför och fryser.
Många behandlare inom barnpsykiatrin mår dåligt av att ha ett berg framför sig av väntande patienter, som man inte hinner med och ändå ska försöka hantera. Man har ju valt sitt yrke för att utreda och behandla patienter – inte fastna framför en dator med administration eller sitta i ett otal ineffektiva möten.
Back to basic, kärnverksamheten med utrednings- och behandlingsarbete måste en gång för alla ges den absolut högsta prioritet. Massiva resurser kan frigöras om ansvar tas för en genomlysning och en utmönstring av diverse slöserier.
Politiker; innan ni beslutar om resurstillskott till barn-och ungdomspsykiatrin, granska först kritiskt hur nuvarande medel används och se till att skattekronan används till rätt saker.