Den 12 februari 2021 meddelades att regeringen fattat beslut om en lagrådsremiss kallad ”Ett stärkt barnrättsperspektiv i vårdnadstvister”. Är de föreslagna reformerna sådana att de kommer att verka för detta syfte?
Påståenden om missförhållanden i hemmet hos båda eller hos den ena föräldern – så som föräldrar som är kraftigt beroende av droger eller läkemedel, föräldrar som slår sina barn eller utnyttjar dem sexuellt, eller har störningar som gör att de vanvårdar sina barn bör – innan skyddsåtgärder vidtas – bekräftas genom raska, sakligt och opartiskt genomförda utredningar. I dag finns inte sådan utredningskompetens hos socialtjänsten som tar emot allt flera orosanmälningar om barn som far illa.
Handläggarna där har, i relation till deras maktbefogenheter, en kort utbildning där de lär sig lite om mycket. Omsättningen av socialsekreterare kan vara mycket hög. De har inga nationella riktlinjer att följa, inga tillförlitliga utredningsverktyg, eller metoder för att göra vare sig skydds- eller riskbedömningar. De har ingen specialisering för de arbetsuppgifter de åläggs så som till exempel att vara barnutredare eller samtalsledare. De har absolut inte tillräckliga kunskaper om hur påverkan går till, hur lätt minnen förändras/nyskapas eller om barns utveckling inkluderande kunskap om hjärnans utveckling. Deras utbildning bör förlängas med två år, under vilken de kan välja sin specialisering och då också erhålla en legitimation som till exempel barnutredare eller samtalsledare.
Låt oss gå igenom reformförslagen så som de presenterades i sammanfattningen från Regeringskansliet publicerad den 12 februari 2021:
1. ”Barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge.”
”Barnets bästa” definieras inte. En subjektiv bedömning av, ett icke definierat ”barnets bästa” kan, så som praxis visar, landa i vad som helst – ofta avskiljanden från den ena föräldern som är god nog eller tvångsplaceringar som inte heller baserar sig på sakligt och opartiskt utredda sakförhållanden.
”Barnets bästa intresse,” kan däremot objektivt definieras utifrån nationell lagstiftning och mänskliga rättigheter, varför denna direkta översättning bör användas.
2. ”Barnets rätt till information och att komma till tals i förfarandet ska lyftas fram och tydliggöras och att fler och yngre barn ska ges möjlighet att delta i förfarandet.”
Detta är också ett förslag mot bättre vetande! Varför? Jo, för att barn är barn. Deras hjärnor utvecklas och når inte den mognad som krävs för att förstå och överblicka följderna av komplexa beslut förrän vid förrän vid ca 25 års ålder, enligt konsensus i forskarvärlden – se Anders Hansens aktuella programserie om hjärnan. https://www.svtplay.se/din-hjarna.
3. ”Socialnämnden ska, i ett förfarande om vårdnad, boende och umgänge, få höra ett barn utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande.”
Politikerna i socialnämnden kan inte höra barn. Hur skulle det gå till? Skulle barnen komma in på politikernas sammanträden då de fattar beslut på löpande band cirka en gång i månaden om förhållanden de inte kan ha någon inblick i eller kunskap om.
Förslaget är även mot bättre vetande på det sättet att det ger uttryck för en strävan att se barnet som helt fristående från sina föräldrar, trots att alla barn är en del av ett familjesystem. Förslagets innebörd, när det inte finns personer med vare sig specialisering eller med erforderliga kunskaper för sina uppdrag blir
att barnet leds till de svar som den som frågar önskar få,
att bristen på autentisk dokumentation gör proceduren rättsosäker för barnet,
att då ansvar för beslut, som endast vuxna med en fullt utvecklad hjärna kan ta, läggs över på barnet skadar detta barn,
att utan individuellt tjänstemannaansvar för den som talat med barnet är risken stor för att ett angiverisystem utvecklas.
Redan nu är det så att föräldrar i vårdnadstvister, vilka inte förstår att det är de vuxna som separerar och inte deras barn som ska separeras från en av dem, lätt kan påverka både barn och handläggare att se den andra föräldern som bristfällig och till och med farlig – och onödig i barnets liv.
Denna företeelse, som den norska beteckningen ”föräldrafientliggjöring” beskriver innebär att ansvaret för att ”välja” förälder/föräldrar läggs över på barnet – i det vällovliga syftet att i enlighet med art. 12 i Barnkonventionen – låta barnet komma till tals. Att ställa ett barn utan möjlighet att greppa innebörden av sådana livsavgörande val förrän deras hjärna nått full mognad, innebär att barnen skadas – ofta för livet.