En orsakt till bankernas läge är framgångsrik lobbyism, vilket syns särskilt tydligt i betalningsutredningen som just nu behandlas av regeringen.

Utredningens huvudfråga var: Ska staten ge ut kontanter och digitala e-kronor - eller ska svenska kronan bli utkonkurrerad av privata alternativ? När vi går igenom utredningen ser vi att den oförblommerat tar bankernas parti:

• Vill skydda privata alternativ. Utredningen föreslår en ny lag om ”teknikneutralitet” som ålägger alla att acceptera privata bankers pengar. Det är uppseendeväckande, ingen bör via lag avkrävas att ta emot företags egenutgivna betalningsmedel. Privata alternativ bör inte ha privilegier. Det är inte som utredningen hävdar, att “diskriminera” bankerna. Tvärtom är det fullt naturligt att ge kronor utgivna av Riksbanken en särställning framför bankernas egenskapade kreditpengar, som bara består av skulder på svenska kronor.
• Svartmålar statliga pengar. Man påstår på flera ställen att statliga pengar historiskt fått laglig särställning “för att finansiera krig”. Det stämmer inte. Motiven var att ”utgivningen av sedlar måste ske utan kortsiktigt vinstintresse”, att privata bankers pengar är riskabla och att statliga pengar har ”större fasthet och kraft i farliga tider”. (Bankkommittén 1883, s. 235 - 240).
• Vinklad bild av privatiseringens konsekvenser. Utredningen skriver att ”betalningsekosystemet blivit effektivare och tillgängligare för det stora flertalet”. Men uppemot en miljon invånare saknar mobil- eller internetbank, samtidigt har antalet uttagsautomater för kontanter minskat. Utredningen skriver att “en stor maktförskjutning” skett ”från traditionella institutioner till enskilda användare”, men tvärtom ser vi en allt större maktkoncentration till ett fåtal storbanker, Visa, Mastercard och Swish. Utan kontanter finns i dag inget alternativ till att ge sina pengar till en bank som sedan har kontroll över dem.
• Försvarar bankernas oligopol. Utredningen hävdar att ”det samhällsekonomiskt optimala antalet aktörer är begränsat” och att koncentration till ett fåtal storföretag har ”varit till gagn för utvecklingen av effektiva och billigare betaltjänster". Det stämmer inte. Frånvaron av konkurrens har snarare lett till högre avgifter, dåliga räntevillkor, dålig tillgänglighet och övervinster. 
• Försvarar bankernas vinster. Utredningen hävdar att det är motiverat att bankerna som ”gjort dessa investeringar också får avkastning på dem”, kritiserar att bankerna “behöver dela intäkter från innovationerna med tredjepartsleverantörer” och anser att det är viktigt att nya aktörer som konkurrerar med bankerna “inte otillbörligen gynnas genom svagare reglering”. Utredningen vill inte heller ha europeisk lagstiftning som förbjuder bankerna att ta ut extra avgifter för Swish, för att det skulle leda till “merkostnader” för svenska storbanker och försämra deras ”innovationskraft”. 
• Hotar med negativa samhällseffekter. Utredningen ser risker för “finansiell instabilitet” och “negativa realekonomiska effekter” om bankerna utsätts för konkurrens från en e-krona. Kritiken är obefogad, tvärtom är ett huvudargument för e-kronan just ökad finansiell stabilitet. Ju mer e-kronor eller kontanter i omlopp, desto lägre risk för finanskriser. Däremot medför e-kronan en risk för bankerna att statliga subventioner och garantier inte längre behövs och dras tillbaka, vilket framförallt skulle minska bankernas vinster.

När Riksbanken lanserade idén om en e-krona protesterade bankerna att det var ”ett riskfyllt socialt experiment”, vilket mynnade ut i att Riksbanken inte fick gå vidare utan en statlig utredning. Men utredningen dröjde, trots flera påminnelser från Riksbanken om att ”vi behöver hjälp” och att det är av ”yttersta vikt” att frågan “utreds både noggrant och skyndsamt”. Sju år efter projektets start kom utredningen på 1317 sidor med slutsatsen: Riksbanken får utreda saken nästa år. Från att ha legat i framkant med e-kronan halkar Sverige efter och blir omkört av ECB och andra länder. Hur kunde det ske?

Utredningen skriver: “Det har diskuterats varför amerikanska myndigheter påbörjat arbetet med CBDC (digitala centralbankspengar) senare än andra större ekonomier. En anledning kan vara att bankerna har en stark ställning och ett stort politiskt inflytande”. Med facit i hand kan vi konstatera att även svenska banker varit mycket framgångsrika med sin lobbyism. Detta hämmar inte bara sund konkurrens, innovation och utveckling, det undergräver förtroendet för vårt demokratiska system.