Kammarrätten prövar för närvarande om koranbränningar ska få nekas tillstånd. Många vill förbjuda företeelsen. Samtidigt pratar Jimmie Åkesson om en motsatsdynamik mellan svenskhet och muslimsk tro. Flertalet är i sammanhanget betjänta av en lektion i frihetliga värden.
Om en nationalist förfäktar sina idéer är det helt i sin ordning att angripa och ifrågasätta dessa om man tycker att de är dåliga. Man kan rentav gå så långt som att bränna svenska flaggan i protest mot nationalistens idéer. Vad man däremot inte kan göra är att rikta hotelser mot eller fysiskt angripa denne. Inte heller låta fängsla eller deportera nationalisten på grund av dennes idéer. Nationalisten har rätt till sina idéer, och har rätt att mötas i gemenskap med åsiktsfränder utan att bli angripen eller störd. Denne har även rätt till fri opinionsbildning med rätten att torgföra sina idéer i det offentliga rummet. Hotelser mot dessa rättigheter bör självklart fördömas. Det går alldeles utmärkt att fördöma sådana hot och samtidigt vara fortsatt lika kritisk mot idéerna hos nationalisten. Denne har även rätt till idéfrid i bemärkelsen rätt att inneha idéerna och rätt att i fred få odla dem och praktisera dem i sitt leverne. Enskilt såväl som i gemenskap med andra.
Men i idéfriden ingår däremot inte rätten att slippa få sina idéer kritiserade. Den eventuellt upplevda kränkningen av sådan kritik motiverar inte ett förbud mot andras rätt att uttrycka kritiken. Om nationalisten i stället skulle vara muslim så är allt ovanstående helt i analogi med dennes rätt till trosfrid. Byt ovan ut ”nationalist” mot ”muslim”, ”svenska flaggan” mot ”Koranen”, ”idéfrid” mot ”trosfrid”, och så vidare. Då framgår den principiella hållning som bör råda i bägge fallen, hur stötande denna hållning än tycks framstå hos en del. Alternativen är nämligen minst sagt obehagliga.
I Sovjetunionen skulle ideologiska dissidenter assimileras in i den ”rätta” ideologin, under hot om att annars bli stämplad som ”folkfiende” och sedan bli fängslad, deporterad eller avrättad. I Iran hanteras istället religiösa dissidenter på motsvarande sätt, och under motsvarande hot. Båda företeelserna är lika vedervärdiga. Ambitionsnivån i Sverige är såklart inte i närheten av detta. Men Sverigedemokraterna vill assimilera ”etniska dissidenter” in i den ”rätta” svenskheten, under implicita hot om deportation. Samtidigt vill besvärande många istället assimilera ”värdegrundsdissidenter” in i till exempel religionsvördnad, under hot om straffpåföljd i form av fängelse. Båda varianterna är lika gräsliga angrepp på tankefriheten.
Idéer kan såväl hyllas med vördnad som angripas på allsköns smaklösa och respektlösa sätt. Rätten att få inneha såväl ideologisk som religiös övertygelse är i ett fritt samhälle lika självklar som rätten att få kritisera dem. Ideologier och religioner är exempel på abstraktioner i form av just idéer. De är inga subjekt med rättigheter. Det är vi människor som är det, och vi har rätt att bekänna oss till idéer lika mycket som vi har rätt att kritisera dem. Exempelvis de båda idésymbolerna svenska flaggan och Koranen får brännas till tankefrihetens lov. De får också vördnadsfullt hissas respektive reciteras på samma frihetliga grunder.
Människor får dock aldrig angripas i sitt existensberättigande. Det är just vad som görs när de hotas med deportation eller fängelse för sin tankefrihet. Ännu har vi i Sverige rätt till idékritik såväl som idévördnad, under skydd av en långtgående yttrandefrihet, utan att hotas av vare sig deportation eller fängelse. Så måste det också få förbli.