Justitieminister Gunnar Strömmer (M) har nyligen presenterat ett förslag till ”förtydligande” i Lagen om hets mot folkgrupp, som sägs kriminalisera förnekande av Förintelsen och andra folkrättsbrott. Förslaget bygger på ett EU-direktiv från 2008, vars implementering Sverige förhalade länge. Först efter hot om att dra Sverige inför EU-domstolen, tillsattes den utredning som presenterades våren 2023.
Inledningsvis bör klargöras att lagen inte kriminaliserar förnekande som sådant. I stället föreslås ett tillägg, som kriminaliserar förnekande om rekvisitet ”ägnat att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning” är uppfyllt. För att påståendet ”Förintelsen är ett påhitt” ska leda till en fällning måste rätten konstatera att uttalandet är avsett att, eller sannolikt att, uppmuntra till våld, hot eller allvarlig kränkning. Det räcker alltså inte att någon uttrycker en misshaglig åsikt, även om den upplevs som kränkande.
Problemet är att lagändringen skapar ett ”A-lag” av oförrätter som åtnjuter särskilt ”skydd” mot förnekande. Detta ”skydd” skall endast täcka händelser som har föranlett avgöranden i svenska domstolar eller internationella domstolar erkända av Sverige (Nürnbergtribunalen, ICJ, ICC och tribunalerna för ex-Jugoslavien och Rwanda). Övriga förbrytelser relegeras till ett ”B-lag”, som inte åtnjuter ”skydd”.
Detta innebär att Förintelsen och de brott som inträffade under Jugoslavien-krigen på 1990-talet “skyddas” av lagstiftningen. Däremot ”skyddas” inte det armeniska folkmordet eller massmorden under Stalins terror. Likaså anses folkmordet på tutsier i Rwanda 1995 vara ”skyddsvärt”, men inte massmordet på hundratusentals hutuer i Burundi 1972.
I själva verket kommer få massmord som inträffade före 1990-talet att ”skyddas”. Detta gäller exempelvis terrorn i samband ”kulturrevolutionen” i Kina, terrorn i Kambodja, men även det öde som har drabbat olika ursprungsbefolkningar. Turkiska företrädare kan hävda att Riksdagen genom lagändringen i praktiken drar tillbaka ”erkännandet” av massmorden på assyrier/syrianer, kaldéer och pontiska greker från 2011 som folkmord. Andra skulle kunna hänvisa till lagen för att påstå att Förintelsen inte är att betrakta som folkmord, eftersom detta inte har ”fastställts” i domstol (de nazistiska förövarna dömdes för brott mot mänskligheten). Lagen skulle dessutom kunna åberopas för att legitimera förnekande av romernas lidande, vars öde knappast berördes i Nürnberg.
Förslaget innebär också att minnet av vita kolonialisters massmord på svarta inte “skyddas”. Däremot ska svenska medborgare – varav många med ursprung i Afrika – kunna dömas om de förnekar brott begångna av afrikaner. Detta blir nämligen konsekvensen av att nästan alla åtal vid Internationella brottmålsdomstolen gäller afrikaner, vilket har föranlett kritik mot domstolen för selektiv rättsskipning. Är det rimligt att riksdagen bara några år efter Black Lives Matter-demonstrationerna godkänner en lagändring, som genom en konstlad uppdelning av historiska oförrätter kan uppfattas ge uttryck för ett närmast rasistiskt historiebruk?
Utredarna behandlar knappast de utmaningar som lärare riskerar ställas inför, utan nöjer sig med förhoppningen att lagen inte ”bör” få en hämmande effekt på undervisningen. Därefter förs ett märkligt resonemang om att lagen tvärtom kan användas som “pedagogiskt instrument”.
Kommittén menar på fullaste allvar att den elev som exempelvis ifrågasätter Förintelsen skall åthutas av läraren, med det implicita hotet att minnet av händelsen minsann är “skyddat” av svensk lagstiftning. Detta trots att förnekelse alltså inte är kriminaliserat enligt svensk lag. Däremot kan inte läraren använda samma maktmedel mot den som förminskar palestiniernas lidande. Det är svårt att se hur en sådan ordning skall stimulera dialog och förståelse i det mångkulturella klassrummet.
Man skulle kunna invända mot kritiken med hänvisning till att rekvisitet “ägnat att..” ändå måste uppfyllas för fällande dom. Det är korrekt, men i så fall bör vi fråga oss om lagändringen alls är nödvändig. Det är nämligen redan i dagsläget kriminaliserat att hetsa, hota eller grovt kränka en folkgrupp, vare sig det görs i samband med exempelvis kritik av specifika kulturyttringar, religion eller politisk åskådning.
Mot bakgrund av att lagändringen sannolikt får begränsad effekt och de potentiellt negativa konsekvenserna, borde riksdagen avvisa förslaget och ta strid med Bryssel i denna fråga. I annat fall slår Sverige in på samma väg som exempelvis Polen, där man också har använt lagsystemet för att utforma ett statligt sanktionerat historiemedvetande.