Sverige är i likhet med 144 andra länder i världen bundet av Flyktingkonventionen från 1951. Konventionen slöts ursprungligen mot bakgrund av de flyktingströmmar som orsakades av andra världskriget. Sedermera har konventionen utsträckts till att gälla alla flyktingar, utan anknytning till händelser som ägde rum ”före 1 januari 1951”. Konventionen handlar om vem som ska betraktas som ”flykting” och i stora drag vilka rättigheter en flykting har i ett främmande land.
Rätten att söka asyl framgår av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, från 1948, som säger att alla människor har rätt att söka och åtnjuta asyl i andra länder. Flyktingkonventionen i sig säger inget om rätten att söka asyl.
En ”flykting” enligt konventionen är en person som känner ”välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp”.
Flyktingkonventionen är uppenbarligen humanitärt motiverad och därmed av en typ som blivit allt vanligare efter andra världskriget och FN:s grundande. Efter andra världskriget har många internationella överenskommelser slutits i humanitära syften. Det kan gälla konventioner om mänskliga rättigheter, om flyktingskap eller konventioner till skydd för civila och tillfångatagna soldater i krig.
Sådana internationella överenskommelser karaktäriseras av att de ofta – lyckligtvis – har väldigt många anslutna stater. Humanitära överenskommelser handlar också om något mer och vidare än en ren transaktion mellan regeringar.
De humanitära överenskommelserna handlar om att skänka rättigheter till miljoner av människor över hela världen och följaktligen om hur staterna ska uppträda i förhållande till dessa människor, ibland medborgare ibland främlingar.
Före andra världskriget och framför allt ännu längre bakåt i tiden var det annorlunda. Då hade den typiska internationella överenskommelsen mycket färre parter. Vidare var ämnet för överenskommelsen typiskt sett mer begränsat och rörde enbart statens intressen, till exempel ett fredsavtal, ett handelsavtal, ett avtal om postbefordran eller en gränsöverenskommelse.
Enligt traditionell syn är avtalsbrott från en stats sida en anledning för övriga stater att inte uppfylla överenskommelsen de heller.
Men, det här synsättet har förändrats när det gäller den nya typen av humanitärt orienterade internationella överenskommelser. Brist på respekt för en människorättstraktat eller för Flyktingkonventionen från en stats sida ger inte övriga stater omedelbar rätt att i ömsesidighetens namn begå samma brott de också, eller rätt att omedelbart säga upp överenskommelsen med den stat som begår brottet.
Syftet med överenskommelsen är ju att skydda individuella människor – inte stater – och individuella människor har inget att vinna på principen om ömsesidighet; den felande staten däremot skulle ha allt att vinna på ömsesidighet, i synnerhet om den slapp vara bunden av överenskommelsen efter att ha begått ett brott mot den. Då skulle brott verkligen löna sig.
Så vart vill jag komma med allt det här?
Jo, för det första, att förespråka att eftersom andra länder bryter mot Flyktingkonventionen så ska inte heller Sverige respektera den är feltänkt ur folkrättslig synvinkel.
Sverige kan inte ursäkta ett eventuellt brott mot Flyktingkonventionen med andras föregående brott. Dessutom vore det inhumant och dålig politik.
För det andra, internationella överenskommelser är rättsligt bindande. De är visserligen slutna mellan stater, men de är likafullt rättsligt bindande. Att argumentera, som vissa har gjort, för att internationella överenskommelser inte är bindande på riktigt, som vanliga lagar som stiftas nationellt, är inte bara feltänkt ur folkrättslig synvinkel. Det är faktiskt också riktigt dålig politik, om man tänker efter.
För det tredje, det går att avsluta Flyktingkonventionen, det gör det.
Det står i konventionen att en stat som inte längre vill vara med, när som helst kan säga upp sitt deltagande i konventionen.
Efter ett år från uppsägningen är staten inte längre bunden. Det vore det rättsligt korrekta sättet att gå tillväga om man nu tycker att Sverige, till exempel, inte ska tillämpa Flyktingkonventionen eftersom det finns andra länder som bryter mot konventionen.
Men vore inte det riktigt riktigt dålig politik?
Inger Österdahl, professor i folkrätt, Uppsala universitet