Före detta länsrådet Ulf Henricsson avvisar Indelningskommitténs förslag om att slå samman Sveriges tjugoett län till sex regioner (UNT 9 september). Han kritiserar gränsdragningen mellan regionerna och att sjukvårdens behov av regionindelning överordnas andra verksamheters behov, till exempel kollektivtrafikens. Det är kloka synpunkter. Nyckelfrågan är dock om det alls behövs en region- eller länsnivå. Vårt svar är nej.
Indelningskommittén vill att de arton län som finns utöver de tre stora länen (Stockholms, Västra Götalands, Skåne) sammanförs till tre nya län: Norrlands län, som ska omfatta Norrland utom Gävleborg, Svealands län bestående av Svealand plus Gävleborg men utan Stockholms och Värmlands län, samt ett län bestående av Östergötland och de tre småländska länen.
Västra Götalands län utökas med Värmland och på sikt med Halland, som dock tills vidare lämnas utanför. Det nya länet i Östra Götaland skjuts på framtiden. Gotland och Blekinge lämnas också utanför för att senare inkorporeras i Stockholms respektive Skåne län. Förslaget är inte fullgånget men föreslås märkligt nog ändå bli genomfört etappvis.
Kommitténs utgångspunkter är att länen och landstingen ska vara jämnstarka, ha tillräcklig kapacitet för regional utveckling och kunna ansvara för sjukvården. Härvid ses obalanser mellan svaga och starka län som ett problem. De tre stora anses dra till sig resurser på bekostnad av de mindre. Att skapa ”starka” regioner sker dock till priset av att till exempel skilja Uppsala från Stockholm, Hudiksvall från Sundsvall, Karlskoga från Karlstad och i det provisoriska förslaget till och med Kungsbacka från Göteborg.
Förslaget kännetecknas av top-down-tänkande och konglomeratmisstag. När de arton mindre länen ska omformas tillämpas således en top-down-ansats där planerares tänkta behov av hanterbara geografiska enheter står i fokus. Dessa planerare utgår från den länsnivå där de befinner sig genom att lägga länens struktur över de offentliga och privata verksamheter som ska in i regionerna.
Det innebär nedtoning av mönster för arbetspendling, regional identitet eller annan lokal samhörighet. Det innebär också att man håller fast vid att regional utveckling antas kunna planeras fram genom att regionala myndigheter främjar "kunskapsöverföring" från universiteten till näringslivet. Innovation är dock snarare resultatet av samverkan mellan företag än frukten av insatser från sådana "starka" offentliga aktörer.
Konglomeratmisstaget innebär att verksamheter som knyts samman av finansieringsansvar också ska samordnas operativt. Konglomerat var en vanlig modell för företagsorganisation för flera decennier sedan där finansintressen sammanförde vitt skilda verksamhetsgrenar. Trots att verksamhetsgrenarna gavs stor autonomi genom bolagisering fick man gå "back to basics" genom att sälja av artfrämmande verksamhetsgrenar.
Enligt Indelningskommittén är det däremot självklart ett bekymmer att ha olika indelningar för sjukvård, trafik, polis, domstolar, jordbruk, arbetsmarknadsåtgärder med mera. Kommittén använder det tendentiösa uttrycket att staten är "både asymmetrisk och fragmenterad i sin regionala indelning". Det sammanhållande för dessa verksamheter är dock att de finansieras med skattemedel. Det borde ses som styrka och inte svaghet att myndigheternas regioner är anpassade till verksamheternas art och förutsättningar.
Administrativa reformer i våra grannländer nämns i förbigående utan att lärdomar dras. I Finland har flera reformer genomförts där bland annat länsstyrelserna avskaffats och landskapen fått större betydelse genom landskapsförbund baserade på direkta val. De är inte en del av statsförvaltningen som i stället hanterar sina uppgifter genom regionförvaltningsverk med ansvar för större regioner. Indelningarna har anpassats till verksamhetens art, och inte som Indelningskommitténs "one size fits all".
Det är mer ändamålsenligt att bygga på förbund mellan kommuner, antingen liknande Finlands landskapsförbund eller i mer varierande former. Redan nu finns förbund för kommunal samverkan, och dessa skulle kunna utvecklas och förändras alltefter behoven. Dessutom skulle stimulanser kunna utformas för sammanslagning av små kommuner och för behovsanpassade samverkansformer mellan statliga verksamheter.
Indelningskommitténs regionambitioner bygger på ett statiskt synsätt med enhetliga regiongränser, inom vilka alla slags verksamheter ska fångas in och bevaras. Sverige är vid internationell jämförelse inte större än att det kunde utgöra en enda region. En indelning i tre nivåer – stat, region/län/landsting, kommun – är en nivå för mycket.
Antalet gränser skulle visserligen bli färre genom sammanslagningar till regioner men förblir ändå godtyckliga. Problemet med samverkan över gränser kvarstår. Samverkan mellan kommunförbund i frågor som berör flera verksamhetsområden är däremot inte mer komplicerad än samverkan mellan verksamhetsområden inom samma region. Utan en läns- eller regionnivå slipper man också den improduktiva rivalitet som uppstår genom att regionerna positioneras mot varandra.
Länen och regionerna kan förstås inte avskaffas genom ett plötsligt Alexanderhugg. Däremot kan man befria sig från den till synes olösliga regionknuten genom att avveckla denna mellannivå. Under en övergångstid får man således räkna med att vissa län och landsting fortsätter att verka i avvaktan på att kommunförbund bildas för att ta över sekundärkommunala uppgifter och att staten anpassar sig till de olika krav på närvaro ute i landet som ställs på de statliga verksamheterna.
Som grund för demokratiskt inflytande är regionerna olämpliga. Avståndet mellan väljare och valda försvagas ytterligare inom större regioner. För att stärka demokratin behövs andra slags reformer än regionala parlament, i första hand underifrån uppbyggt inflytande genom kommuner, kommunala förbund och andra slags samverkansgrupperingar.
Lars Hallén
Emeritusprofessor i företagsekonomi
Ingemund Hägg
Emeritusprofessor i företagsekonomi
LÄS OCKSÅ: http://www.unt.se/asikt/debatt/ett-oanstandigt-forslag-4362233.aspx