§ 10 Språklagen (2009:600) fastslår att svenska är det språk som ska användas vid alla svenska myndigheter. Detta gäller även svenska universitet och högskolor. Jämfört med andra svenska myndigheter är våra svenska universitet och högskolor till en högre grad internationella. Det betyder att det finns både studenter och personal som inte förstår det svenska språket. Att ha internationella studenter och forskare är positivt för både lärosäten i sig, och landet i stort. Men, vad händer då med svenska universitet och högskolor om många av deras studenter och medarbetare inte förstår språket som används för att styra deras lärosäte? Vad händer med kollegialiteten, den historiska styrformen för universitet och högskolor, om ett stort antal medarbetare och studenter inte kan deltar i diskussioner som rör deras lärosäte? Om både studenter och personal har svårt att klura ut vad de dokument som styr deras arbete säger?
Dessa medarbetare kommer bidra mindre till besluten som fattas, de kommer inte ha möjlighet att utveckla deras arbetsplats, och så småningom kommer de känna sig utanför. På längre sikt kommer de identifiera sig i mindre utsträckning med deras lärosäte och trivas sämre i arbetsmiljön. Dessa faktorer leder till sämre produktivitet och kvalitet på arbetsplatsen, liksom till försämrad mental och fysisk hälsa, något som vi vet sedan länge. Vi inom Doktorandnämnden på Uppsala Universitet har kämpat för att inkludera alla doktorander inom olika delar av Universitetet under flera år. Tyvärr utan den framgång som vi hade önskat. Vi träffar varje dag doktorander som vill delta och bidra, men är begränsad på grund av språkbarriärer. Dessutom är doktorander en grupp i samhället som redan utan språkbarriär uppvisar en högre risk att drabbas av mental ohälsa. Språkbarriärer på lärosäten leder ofta till utanförskap och frustration bland anställda som inte kan svenska, vilket betyder att svenska universitetet och högskolor kan gå miste om en stor del av den energi och potential som dessa studenter och anställda, särskilt unga forskare, kunde tillföra till deras institutioner.
Den ökande internationaliseringen vid svenska lärosäten kräver förändringar i hur språk används. Alla dokument och diskussioner måste vara tillgängliga på både svenska och engelska så att alla medarbetare från början kan delta på ett jämlikt sätt. Vi behöver olika röster inom ledningen och nämnderna på universitetet för att upprätthålla kollegialitetsprincipen. Erfarenheter från studenter och medarbetare med olika bakgrunder, verksamma på olika nivåer inom organisationen, borde ingå i våra beslut. Det behövs en förändring av den generella hållningen när det kommer till språkanvändning på svenska lärosäten. Samtidig borde vi satsa på bättre tillgång till kvalitativa språkkurser. Detta skulle bidra till att integrera utländska doktorander och studenter så att de kan föreställa sig en framtid i Sverige. Vi tjänar alla på att dessa nyexaminerade studenter och doktorer stanna i landet efter utbildningen, så att de kommer bidra till välfärden och det svenska samhället.
I slutändan ligger den i början nämnde språklagen till grunden till problemen kring språkanvändning som vi beskriver. Medarbetare som inte vill hålla möten på engelska använder ofta lagen som argument. Men universitet och högskolor är inga vanliga myndigheter. Därför borde man fundera över att göra ett undantag i språklagen för universitet och högskolor, så att svenska inte är det enda språket som används inom administration och ledning på svenska lärosäten. Kanske är det den förändring som behövs för att bryta det motstånd som finns mot att inkludera medarbetare som inte pratar svenska och underlätta lärosätenas utveckling till moderna, inkluderande organisationer för forskning och utbildning. En sådan utveckling skulle hjälpa de utländska medarbetare vi är beroende av för att leverera världsledande forskning och utbildning, och inte minst vara till nytta för det svenska samhället i stort.