Hur många gånger har jag inte hört att jag är nästan svensk? Ibland har vissa sagt det som en komplimang, i tron att det kommer göra mig glad.
”Du pratar så bra svenska för att vara invandrare, du är nästan svensk!”. ”Har du svenskt medborgarskap? Du är alltså nästan svensk!”
Under de 28 år jag har levt i Sverige har jag ofta frågat mig vad det innebär att vara nästan svensk. Mina erfarenheter från vardagen visar mig att många människor – utan att reflektera – lever övertygade i tron att vi som är ”invandrare” bör acceptera tre grundläggande principer i Sverige.
För det första, att vi aldrig blir riktiga svenskar, utan bara nästan svenskar. För det andra ska vi alltid, oavsett hur vi har det, mår, känner oss och blir behandlade, vara tacksamma att Sverige har tagit emot oss och gett oss ett hem. För det tredje bör vi betala ett pris för det faktum att Sverige har tagit emot oss.
Vi som blir kallade nästan-svenskar betalar ett pris varje dag. Ett väldigt högt sådant.
I idén om att vara ”nästan svensk” är det underförstått att något inte står rätt till. Något fattas. Att vara nästan svensk innebär att man inte är i sin fulla rätt; man är inte fullständig och lider av någon form av särdrag. Man bör men går troligen inte att göras fullständig.
Nästan svensk innebär också att det finns en fullständig människa: svensken.
Den som är nästan svensk definieras därmed i kraft av sina brister, eller brist på egenskaper som svensken har. Svensken definieras i kraft av att vara sig själv.
Därmed är begreppet ”nästan svensk” inte så gulligt som det låter. Det uttrycker en hierarki och maktrelation mellan en absolut och en icke-fullständig människa. Denna maktrelation är lik den mellan mannen och kvinnan, när mannen definierar kvinnan i förhållande till sig själv. Mannen är det naturliga, subjektet, och kvinnan objektet. Den som är nästan svensk definieras på samma sätt alltid i förhållande till den som är svensk. Den människa som är nästan svensk förblir ett objekt i svenskens ögon. Hennes liv och aktioner får endast mening av hur svensken ser på dem; svenskens perspektiv gäller och är normen i samhället.
I svenskens perspektiv förblir svensken svensk, oavsett vad svensken gör och oavsett vilket brott hon begår.
Men den som är nästan svensk måste ständigt leva i oro. Hon lever i oro för att hon ständigt måste rätta sig efter någon annans perspektiv, alltid se sig i svenskens ögon och överväga och mäta sina handlingar enligt svenskens måttstock. Den som är nästan svensk lever i oro för att hon måste rätta sig efter en värld som alltid degraderar henne, som ser henne som icke trovärdig; en värld som håller henne i underlägsenhet.
Den som definieras som nästan svensk betalar ett högt pris. Varje dag ser hon att fler och fler människor i Sverige tänker rösta på ett extremistiskt parti: SD.
Varje dag upplever hon att det alltid är lättare att anklaga ”invandraren”, ”nästan-svensken”, än svensken.
I jakten på att rätta in sitt liv, sina tankar och känslor efter någon annan blir hon en främling för sig själv och känner inte längre igen sig. Hon kan varken vara en del av samhället eller bryta med det. Hon lever i ångesten och rädslan inför att hon, hennes barn och barnbarn kanske alltid kommer att kallas ”nästan-svenskar” och behandlas som andrahandsmedborgare.
Är det värt det, frågar hon sig varje dag?
Hon äcklas av människor som ser henne med en blick av medlidande och ömkan; stackars arma människa som är nästan svensk!
När hon inte infinner sig i medlidandets och föraktets blick och gör uppror mot den, vad händer då? Då ses hon som ett hot. Varje nästan svensk som tar ett kvalificerat jobb, lever med en svensk eller skaffar en bostad ”stjäl” något från svensken. Hon anklagas plötsligt för att rasera det svenska folkhemmet. Svensken behöver aldrig ifrågasätta sin rätt till folkhemmet; det är svensken rätt i egenskap av att vara svensk.
Men den som är nästan svensk – vad händer med henne och hennes rätt till folkhemmet den dagen SD:s politik genomsyrar svensk politik?
Frågan som vi alla bör ställa oss är: Bör denna degradering av människor tillåtas? Till dem som säger att jag ska vara glad att Sverige har gett mig ett hem och inte bör klaga säger jag: Så länge det finns orättvisor finns det motstånd och där förtryck finns gror friheten. Låt oss alla tänka igenom vad det innebär att vara människa och säga ifrån när människor omkring oss utsätter andra för diskriminering.