En docka som liknar den turkiska presidenten kallas av somliga genial. Samma personer tycker att eldning av heliga böcker är att hetsa mot folkgrupper. Det är deras rätt att tycka på det viset, och under de senaste dagarna har många människor, från regeringsföreträdare och folkvalda på olika parlamentariska nivåer till privatpersoner som gör sig till talespersoner för den ena eller andra gruppen talat med högstämd prosa om den svenska yttrandefriheten och dess absoluta ställning. Det är förvisso bra att denna diskussion förs eftersom de lagar som vi medborgare förväntas efterfölja måste rimma väl med gängse uppfattningar om hur vi vill och skall leva i det samhälle som vi skapar för oss själva.
Haken i sammanhanget är att många av de personer som sjunger yttrandefrihetens lov inte är beredda på att betala priset för densamma. På många sätt verkar det som att yttrandefriheten skall användas som en medalj att hänga på bröstet när det passar men som inte skall användas när det gör ont. Ja, det gör nog ont för dem som ser sin heliga skrift bokstavligen gå upp i rök. Men så länge det sker som en skymf mot religionen går det inte att tala om hets mot folkgrupp. Det leder endast till en relativisering av begreppen, på samma sätt som den Erdogans kommunikationschef Fahrettin Altun relativiserar Novemberpogromen, där många judiska människor förlorade livet, när han likställer den med Paludans koranbränning. Att elda upp en bok kan inte likställas med att mörda.
Den som utan censur vill kunna skriva litteratur, musik eller skapa konst måste samtidigt vara beredd på att människor vill använda sig av andra medel för sina yttranden, medel som är lagliga men som kanske bryter mot normer och uppfattningar. Kanske är det vulgärt att bränna böcker, kanske är det olämpligt att yttra sig när staten går in med en ansökan till en internationell militärallians och kanske hjälper det inte kurdernas sak eller omvärldens bild av Sverige. Men det är ju precis det som yttrandefriheten handlar om, att även de som inte håller med har samma rätt att framföra sina åsikter. Vore bara uttryck som stryker medhårs tillåtna skulle yttrandefriheten inte ha mycket värde. Vore det bara författare, konstnärer och journalister yttrandefriheten gäller skulle just den demokratiska friheten verka för segregation och klassamhälle, vilket går stick i stäv med det demokratiska fundamentet.
Yttrandefrihet handlar i grunden inte om att göra människor illa men på samma gång kan vi inte förväntas ta hänsyn till var och en som låter sig kränkas av uttalanden och yttranden som upplevs som misshagliga. Vi kan inte heller förväntas ta hänsyn till bilaterala samtal och förhandlingar mellan nationer. Den som inte håller med om vad staten ägnar sig åt måste trots de eventuella problem som skapas ha en möjlighet att yppa sin åsikt utan censur eller repressalier.
Olämpligt är det när regeringsföreträdare fördömer utövandet av grundlagsfästa rättigheter. Olämpligt är det när religiösa företrädare åberopar religionsfriheten för att kväsa yttrandefriheten. Olämpligt är det när hets mot folkgrupp används slentrianmässigt varje gång religiösa uttryck kritiseras och hädas.
Den som vill begränsa för andra kommer snart att bli ställd inför samma begränsning. Den liberala demokratin medger mycket som man inte behöver tycka om. Men samtidigt är det ju de många uttrycken och bredden i sätten att leva som gör demokratin så underbar, för där kan vi problematisera andras åsikter och sätt att visa dem på och nöta våra egna mot dessa. Nötningen berikar. Alternativet till demokratins mångfald stavas repression och underkuvande.