I filmen om Heidegger och nazismen, ”Endast en Gud kan rädda oss”, finns ett avsnitt som drabbar åskådaren som ett knytnävsslag. Kontrasten mellan den akademiska diskussionen om intellektuell förblindelse och det som hände i trettiotalets Tyskland blir plötsligt fysiskt påtaglig. Goebbels antisemitiska tal och bokbålet vid operan i Berlin i maj 1933 ger en kuslig föraning om 1900-talets största förbrytelse.
Efter helgens koranbränning utanför Turkiets ambassad påminner en turkisk informationschef om Kristallnatten 1938. Det är naturligt. Att bränna en helig bok leder omedelbart tankarna till nazismen. I dagarna högtidlighålls minner av Förintelsen och det är tvåhundra år sedan den tysk-judiske diktaren Heinrich Heines profetiska ord: ”Där man bränner böcker, kommer man till sist att bränna människor.”
I Sverige är det tillåtet att bränna Koranen. Ett förbud sägs strida mot yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Argumentet, som anses självklart av politiker och ledarskribenter, är uttryck för den rättspositivistiska tradition som präglat svensk juridik. Ibland är det fråga om en typ av språklig fundamentalism som bortser från en handlings bevekelsegrunder och konsekvenser. Man hänvisar gärna till att hädelseparagrafen är borttagen och att det står var och en fritt att smäda en gud ingen har sett.
Resonemanget haltar i två avseenden. För det första har det ceremoniella brännandet av böcker en oerhörd symbolisk betydelse och strider mot demokratins grundläggande värden. I Europa är det dessutom omöjligt att bortse från vad som hände efter bokbrännandet i tyska universitetsstäder. För det andra kan man häda endast inom sin egen tradition. Det är en sak att i Sverige håna kristendomens symboler, men gör man samma sak med judarnas och muslimernas heliga skrifter blir innebörden en annan.
Att bränna Koranen är uttryck för ringaktning och förakt för den Andre. När en utomstående i handling förödmjukar en annan kultur är det hets mot folkgrupp. Att offentligt och i rituella former bränna heliga skrifter – eller böcker överhuvudtaget – hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Allra minst i ett land med många invandrare. Handlingar av den typen skiljer sig fundamentalt från skriftlig kritik av religion eller ideologi. De uttrycker främlingsfientlighet och ett hot som inte får accepteras, alldeles oavsett Turkiets hållning. Att EU-kommissionen kritiserar unionens ordförandeland för koranbränningen borde leda till eftertanke.