Det pågår en intensiv diskussion om att bränna heliga skrifter. Främst Koranen. Denna religiösa skrift som många har åsikter om men knappt läst den. Annat än valda delar. Och cherrypickar, det vill säga tar till sig det som spontant passar in i egna föreställningar och åsikter. En flitig debattör är Ivar Arpi som i morgonsoffor, texter och public service utsett sig själv till att vara expert inom islam och terrorforskning. Som droppar fördom efter fördom om muslimer och islam. Trots att han har noll koll på vad som egentligen står i Koranen eller ens verkar umgås med muslimer. I Arpis värld är de en individ, en homogen grupp, som tänker lika. Ett postkolonialt perspektiv där vi, svenskarna, har tolkningsföreträde, mot de, muslimerna som ska civiliseras.
Martin Aagård sätter fingret på vad det handlar om. I sin krönika i ETC med titeln ”Förlåt, men Sverige hatar ju muslimer?” skriver han att ”det finns inte ett kommentarsfält i det här landet som inte dagligen fylls av förnedrande och helt omotiverade påhopp på muslimer”.
Hatet mot muslimer är inte en nyhet. Det nya är att SD har normaliserat islamfobi och hets mot den muslimska befolkningen i Sverige. Justitieutskottets ordförande Richard Jomshof (SD) skriver på Twitter om islam som den ”antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed”. Jag hör välutbildade personer i min närhet som börjar rucka på sina värderingar och tar till sig denna retorik. I yttrandefrihetens namn.
Den som känner till historien, skriver Mattias Gardell, professor i religionshistoria, i Aftonbladet vet att ”historien bör besinna sig när ropen att bränna böcker ekar. Forskningen visar att det finns ett intimt samband mellan att bränna böcker och människor, mellan önskan att utrota den ondska böckerna sägs medföra och de människor som associeras till dem. Har vi förträngt det vi lovade att aldrig glömma? Det var ingen tillfällighet att Toran brann på de orter som hemsöktes under Kristallnatten 1938.” Gardell menar Sverige bör bli landet för bibliotek, inte bokbål.
När jag följer debatten om koranbränningarna kommer jag att tänka på när en bibliotekschef i Högsbo i Göteborg i våras skojade om Lena Andersson och hennes omtalade och kritiserade krönika om att inga barn går hungriga i Sverige. I högerkretsar har Lena Andersson blivit en helig ko som säger och skriver det ingen vågar säga, enligt dem. Hon är pojken i ”Kejsarens nya kläder” som pekar på kejsaren och säger att han är naken. Bibliotekschefen gallrade bort några av Anderssons böcker som ett skämt mot hennes text. Bibliotekarier hamnar nästan aldrig i skottlinjen för några hetsiga debatter men nu gick ledarskribenterna igång. För er som inte vet gallrar vi bibliotekspersonal ofta böcker för att få plats för nya. Men Lena Anderssons böcker är heliga skrifter som inte ska röras. Framför allt inte gallras. Hennes förläggare menade att det var ett ”allvarligt ingrepp”. Högsbo bibliotek blev JO-anmält för utgallringen som är en okontroversiell uppgift för en bibliotekarie. Bibliotekschefen och hennes medarbetare fick gå ut med en offentlig ursäkt till Lena Andersson.
Varför är det då så svårt att förstå att muslimer blir upprörda när deras heliga skrift bränns framför moskén?
Yttrandefrihet är det finaste och dyrbaraste ett samhälle kan ha. Men att bränna böcker är inte yttrandefrihet. ”Där man bränner böcker, där bränner man snart även människor” skrev Heinrich Heine. I dag vet vi hur det gick.