Att behålla status quo löser inte sjukvårdens problem

Svar till "KD flyr sjukvårdens verkliga problem" i UNT 3/8.

Idén om att varje enskild region själv ska fatta beslut om prioriteringar av patienter, upplägget på behandlingar, hur vårdköerna ska betas av och övriga vårdfrågor är helt enkelt förlegad, skriver Björn-Owe Björk, Mimmi Westerlund och Mikael Oscarsson

Idén om att varje enskild region själv ska fatta beslut om prioriteringar av patienter, upplägget på behandlingar, hur vårdköerna ska betas av och övriga vårdfrågor är helt enkelt förlegad, skriver Björn-Owe Björk, Mimmi Westerlund och Mikael Oscarsson

Foto: Pressbild

Debatt2020-08-24 02:22
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Slutreplik

Frågan om att införa en nationell styrning av sjukvården rör upp många känslor. Det är tydligt efter vår debattartikel i UNT den 29 juni som gav upphov till flera repliker. Harald Nordlunds (L) replik var en av de som publicerades.  I UNT skriver han att ”KD flyr sjukvårdens verkliga problem”, men inget kunde vara mer fel.  

Vi tror inte att Harald Nordlund, före detta kommunalråd och regionpolitiker, upplever sjukvårdens svårigheter på samma sätt som vi.

Under våren och försommaren har den bristande styrningen och samordningen av vården varit uppenbar. Vi har kunnat se hur nationella myndigheterna tagit fram riktlinjer och stöd som ska fungera i hela landet, samtidigt som vården fortfarande organiseras av 21 olika regioner.

När lika många krisledningar ska leda och samordna de resurser som behövs för att hantera de effekter som covid-19 har på sjukvården i det egna länet, så slår krisen på helt olika sätt beroende på var du bor.

Att systemet med självstyrande regioner tjänat ut sin roll var tydligt även innan pandemin.

Idén om att varje enskild region själv ska fatta beslut om prioriteringar av patienter, upplägget på behandlingar, hur vårdköerna ska betas av och övriga vårdfrågor är helt enkelt förlegad.  

Harald Nordlund skriver att det är trams att lägga tid och engagemang på att fundera över vem som ska göra vad. Han anser att vi redan har det vi önskade i artikeln: en nationell styrning av vården där staten som huvudman kan se till helheten och vad som är bäst för medborgare oavsett var i landet man bosatt sig.

Vi håller inte med och förundras över att han inte hittar en bättre förklaring till den bristande jämlikheten och effektiviteten i vården. Vi tror till skillnad från Nordlund att inte att läget kommer att förbättras om vi behåller status quo.

Landstingen som konstruktion är i dag 158 år gammal. I dag har vi krav på både sjukvård och logistik som ser helt annorlunda ut än då.

När krisen ebbat ut behöver vi ta tag i frågan om hur sjukhusvården ska organiseras för att fungera även under större globala och nationella kriser. 

Det kommer nya kriser och utmaningar och vi måste rusta oss för dessa, redan nu.