Varje år examineras ungefär 50 000 personer från universitet och högskolor, de flesta av dem precis innan sommaren. Det är en stor grupp människor som har arbetat hårt för att utbilda sig inom ämnen de brinner för, och vanligtvis ser de fram emot att använda sina kunskaper i arbetslivet. Men tyvärr är det här inte ett vanligt år, och just nu tänker många enbart på om de ska kunna betala hyran i höst.
Utsikterna på arbetsmarknaden är allvarliga. 36 800 personer varslades under mars månad, över tio gånger så många jämfört med samma månad förra året. Statistiken är värre än den värsta månaden under de två senaste finanskriserna på 90-talet och 2007-2008.
Facken spår 10 procent arbetslöshet i maj, och med jämna mellanrum spår olika mediafigurer siffror så höga som 20 eller 40 procent senare i sommar. Det är mycket som är osäkert, men vi vet att arbetslösheten stiger snabbt och kommer att fortsätta stiga.
Efter att ha slitit för sin examen kommer många studenter som letar jobb inom sitt fält möta arbetsgivare som helt enkelt inte har råd att anställa. De vars familj inte har möjlighet att ge stöd riskerar att stå helt utan inkomst. Studenter som tänkte extrajobba eller sommarjobba inom servicebranschen kommer vara tvungna att tänka om.
Eftersom studier inte ger rätt till a-kassa kommer de flesta av dessa att hamna mellan stolarna. Endast tio procent har parallellt med studierna lyckats jobba de 60 timmar i månaden som behövs för att kvala in, och en liten men okänd andel är fortfarande medlemmar i a-kassan efter att ha arbetat en längre tid innan studierna.
Alternativet som återstår för den stora majoriteten är att söka försörjningsstöd genom kommunens socialtjänst.
Att en stor andel nyexaminerade studenter söker stöd hos kommunerna är av många skäl inte eftersträvansvärt. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det problematiskt eftersom systemet inte kan hantera en större strukturell arbetslöshet. Systemet är byggt för att vara ett skyddsnät för individer som av individuella skäl inte har möjlighet att försörja sig. Dessutom är kommunerna redan ekonomiskt ansträngda, och det här riskerar att bidra till en ännu större ojämlikhet mellan dem.
Tidigare gav studier rätt till a-kassa. Efter en karenstid på tre månader kunde nyexaminerade som var ofrivilligt arbetslösa tilldelas 320 kronor per dag i ersättning, genom ett så kallat studerandevillkor i a-kassan.
Studerandevillkoret togs bort 2007 av regeringen Reinfeldt eftersom det ansågs vara för dyrt. SFS ställde sig då emot att ta bort studerandevillkoret, och just nu är det tydligare än någonsin vilka risker bristen på trygghet kan föra med sig. Flera andra aktörer har förespråkat att permanent återinföra studerandevillkoret i olika former, som TCO och LO, samt nuvarande statsråd Tomas Eneroth med flera i en motion till riksdagen.
Vi är öppna för dialog och kan tänka oss flera vägar, även om vi tror att a-kassan skulle vara den bästa lösningen. I en skrift till regeringen beskrev vi två ytterligare alternativ: ett matchningslån som motsvarar studielånet med krav att söka arbete, eller en tillfällig förlängning av studiemedlet.
Regeringen har varit handlingskraftiga under den här krisen. Bland annat har de kortat medlemsvillkoret i a-kassan och höjt grundbeloppet för ersättning. Dessutom har de säkerställt att studenter som inte kommer kunna ta sina högskolepoäng på grund av coronakrisen får CSN.
Men vi hoppas att arbetet inte tar slut där. Vi behöver se till att ingen hamnar mellan de trygghetssystem som gäller på arbetsmarknaden, på ett sätt som är både ändamålsenligt och ansvarsfullt. En del i det är att säkra nyexaminerade studenters trygghet genom att återinföra studerandevillkoret i a-kassan.