Socialtjänstlagens och socialförsäkringssystemets skyddsnät ger stöttning för de individer som själva saknar full förmåga att bära upp sina levnadsomkostnader. För vissa kan stödet behövas livet ut och för andra kan det handla om temporärt stöd tills dess att deras livssituation förändrats. Tyvärr ser vi i Uppsala exempel på hur även ett stöd med god avsikt kan landa fel.
En viktig utgångspunkt i socialtjänstlagen är att varje människa i första hand har ett eget ansvar för sitt liv. Det innebär att en individuell behovsprövning alltid behöver göras inför bedömning om försörjningsstöd. En person kan endast få rätt till ekonomiskt bistånd om den dessförinnan själv har gjort tillräckliga försök att bidra till sin försörjning. Den enskilde ska genom biståndet garanteras en skälig levnadsnivå.
Vi i Uppsalaalliansen (M, C och KD i Uppsala kommun) anser att det är här det finns problem i Uppsalas hantering. Bidrag ska aldrig finansiera högre kostnader för boende än vad personer som arbetar heltid skulle ha råd med. I Uppsala kommun baserar sig nivån på godtagbara hyreskostnader för försörjningsstödstagare på genomsnittshyran i kommunen. Det betyder att man inkluderar höginkomsttagare i beräkningen snarare än att basera nivån på vad låginkomsttagare har råd med, vilket får till följd att den godtagbara kostnadsnivån skjuter i höjden.
Med kommunens förda politik går nybyggda lägenheter som är alldeles för dyra för arbetande låginkomsttagare till människor som inte arbetar. Betalar för detta gör däremot de undersköterskor, lokalvårdare, taxiförare och barnskötare som inte själva har råd att bo där.
Utöver den uppenbara orättvisan med ett system som detta, som skapar misstro mot bidragssystemet, uppstår även andra problem. Höga hyror i lägenheter utgör nämligen en tröskel att komma in på arbetsmarknaden. Ju större kostnader en bidragsberoende individ eller familj får bidrag för, desto lägre blir drivkraften att göra sig självständig genom vanligt arbete.
Vidare gör höga hyror det intressant för kriminella att utnyttja systemet. Vi har en otydlig lagstiftning som av förvaltningsrätten tolkats som att Uppsala kommun inte har rätt att förhindra att försörjningsstödstagare bor i lägenheter via svartkontrakt.
Det sista exemplet vi vill ta upp är frågan om försörjningsstödstagare som äger egen bostadsrätt men som ändå får sin hyra betald av kommunen. Det är inte meningen att skattebetalarna ska stå för hyran medan vinsten av det ständigt ökande värdet på lägenheten går till ägaren. En person som äger sin egen lägenhet har sannolikt genom detta tillräckliga tillgångar för att kunna betala sin egen hyra.
Vi i Uppsalaalliansen anser, medan vi avvaktar kammarrättens avgörande rörande svartkontrakt, att arbetsmarknadsnämnden och socialtjänsten behöver göra en översyn av vad som är en skälig hyra i förhållande till vad en låginkomsttagare har råd med i Uppsala. En stramare bedömning skulle enligt oss öka värdet av arbete, främja rättvisa för de som sliter för att betala in till välfärden, samt minska incitamenten att hyra ut med svartkontrakt.