Då och då dyker frågan upp: Innebär yttrandefrihet att det måste vara tillåtet att bränna böcker, särskilt sådana som har status av en helig skrift som koranen och bibeln?
Sakine Madon har tydligt argumenterat för ett ja. Hon har berättat hur hennes föräldrar fick en positiv chock när de efter flykten från Turkiet till Sverige fick uppleva att den svenska polisen skyddar förstamajtåg och säkrar demonstrationer i stället för att trakassera och skjuta på demonstranter. Mot den bakgrunden är det förståeligt att brännandet av en bok som förknippas med förtryck blir ett tecken på att yttrandefrihet är garanterad. Det finns människor som upplever förtryck i religionens namn. Oavsett om det sker i kristendomens, islams eller någon annan religions namn (och oftast i själva verket i patriarkatets namn). Med den erfarenheten kan detta att offentligt få bränna koranen eller bibeln bli ett bevis på frihet.
Min bakgrund är en annan. Jag har inte lidit under förtryck i religionens namn, snarare tvärtom. Under min uppväxt i Tyskland fick jag lära mig att brännandet av böcker är ett brutalt angrepp på yttrandefriheten. För ganska exakt 89 år sedan, i maj 1933, började nazisterna i många tyska städer tända bokbål. I många fall var det studenter som i åsyn av förtjusta åskådare brände böcker av judiska författare och litteratur som ansågs undergräva dåvarande tyska värderingar. Vi vet vad som hände därefter.
Författaren Heinrich Heine skrev år 1823: Där man bränner böcker, bränner man också till slut människor. Drygt hundra år senare skulle han få kusligt rätt. Röken från bokbålen följdes av röken från koncentrationslägrens krematorieugnar. I flera tyska städer finns idag minnesmärken som påminner om bokbränningens roll för det som skulle följa.
För Sakine Madon och många andra signalerar brännandet av en bok frihet, för mig och många andra signalerar det förföljelse och barbari. Båda perspektiven finns och har sitt berättigande.
Oavsett personliga erfarenheter är yttrandefriheten en grundläggande rättighet i en demokrati. Den måste värnas. Som alla andra fri- och rättigheter kan dock även yttrandefriheten komma i konflikt med andra och andras rättigheter. Som alla andra friheter kräver yttrandefriheten omdöme. Ett omdömeslöst utövande av en rättighet försvagar i längden rättigheten och kan till och med vara brottsligt.
När utövandet av en fri- och rättighet innebär eller riskerar att något materiellt eller immateriellt förstörs eller går förlorat krävs särskilt mycket omdöme. I regel ska det vara den sista möjligheten att ta till.
Böcker står för tankar och idéer. De vittnar om något av det bästa och mest mänskliga som vi människor har: våra ord, vårt språk. Böcker ska diskuteras, inte förstöras. Där yttrandefrihet råder behöver man inte bränna böcker för att göra sin uppfattning känd. Där kan man debattera och skriva nya böcker. På så vis är just böcker en kraftfull symbol för yttrandefrihet. Att i yttrandefrihetens namn förstöra en viktig symbol för yttrandefrihet skapar därför en knepig spänning.
Att ha viljan och skapa utrymme för att diskutera det svåra, det misshagliga, det fientliga – det är yttrandefrihet. Att bränna det misshagliga blir ju som censur och det är motsatsen till yttrandefrihet.
Det går förstås att säga att böcker är som vilket papper som helst. Att heliga böcker inte finns. Helig eller inte – det finns böcker som bär på en särskild symbolkraft. Liksom konstverk. Liksom byggnader. Vi reagerar annorlunda om det är en glasskiosk eller en domkyrka som brinner ner.
Jag har varit i sammanhang där människor av princip aldrig la en bibel på golvet. Av respekt för ordet. Man ville inte råka trampa på det som upplevdes som livgivande.
Skulle jag någonsin bränna en bok för att provocera? I det allra längsta: nej.
Om vi behöver bevisa vår yttrandefrihet genom att förstöra en symbol för själva yttrandefriheten har vi nog problem. Om det bästa uttrycket för yttrandefrihet är att bränna sådant som upplevs som heligt av många har vi nog inte den mognad som kan förväntas av ett demokratiskt samhälle. Om vi menar att det bästa tecknet på yttrandefrihet är att vi har rätten att kränka andra har vi nog inte nått längre än att det bästa beviset på fysisk styrka är att vi slår ner någon.
När yttrandefrihet medvetet används för att kränka är det viktigt att inte handla impulsivt, utan att stanna upp och fundera över lämpligaste sättet att reagera. Det kan vara att ignorera, det kan vara humor, det kan vara civilt motstånd. Men det ska inte vara våld – den som reagerar med våld sänker sig till samma nivå som bokbrännaren. Inget är vunnet. Alla förlorar.
Även om yttrandefrihet kan sägas som aposteln Paulus skrev en gång för länge sedan till undrande människor i Korinth: Allt är tillåtet – men allt är inte nyttigt.