I Sverige har många som arbetar med mänskliga rättigheter väntat länge på inrättandet av en nationell institution för mänskliga rättigheter. Om bara några dagar inrättas den nya myndigheten i Ideon Science Park i Lund, och under våren påbörjas de viktiga och utmanande uppgifter institutet har framför sig – att sätta igång med arbetet och utforma verksamheten. Valet att placera institutet just i Lund motiverades genom att Lunds universitet med sina tvärvetenskapliga forsknings- och utbildningsmiljöer kommer vara en viktig kontaktyta för institutet, och det är tänkt att myndigheten ska komplettera det befintliga Raul Wallenberg-institutet.
Många är förväntansfulla på denna nya myndighet. Dock har redan flera utmaningar i dess utformning och mandat lyfts fram, även redan i remissrundan. Frågor som uppkommer är exempelvis om denna institution kommer ha någon reell verkan. Vad kan den åstadkomma och förändra?
När det gäller nationella institutioner för mänskliga rättigheter finns det olika modeller med olika grader av oberoende från staten samt olika sätt att garantera detta oberoende. I Sverige har man valt att placera institutet under regeringen och inte riksdagen vilket redan där har framkallat en skepsis om institutets självständighet. Just myndighetens självständighet är en central del i dess utformning och uttrycks tydligt i Parisprinciperna, vilka ligger till grund för inrättandet av MR-institutioner.
Ett annat problem som tidigare lyfts upp berör institutets mandat, vilket består av att främja säkerställandet av de mänskliga rättigheterna på nationell nivå. Institutet kommer undersöka och rapportera om hur de mänskliga rättigheterna respekteras i Sverige. Det innebär att institutet inte ska pröva enskilda klagomål om kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Vilka är det då som ska leda arbetet? Den 28 oktober kungjorde regeringskansliet att styrelsen för institutet för mänskliga rättigheter är utsedd. I pressmeddelandet framgår det att styrelsen ska bestå av sju ledamöter samt direktören för den nya myndigheten. Det är en samling mycket kompetenta och kunniga personer som valts ut efter en nomineringsprocess. Nomineringslistan har varit lång och imponerande mångsidig, vilket vi tyvärr inte kan säga om styrelsen. Den valda styrelsen är dominerad av personer med juridisk kompetens.
Men är mänskliga rättigheter endast juridik? För många är svaret ”ja”, mänskliga rättigheter är rättigheter som vi kan finna i internationella konventioner. För oss är svaret ”ja och nej”. Mänskliga rättigheter är juridik men icke-desto mindre är de också politik och etik. Med en sådan snäv representation signalerar regeringen att mänskliga rättigheter enbart gäller frågor om juridik, vilket enligt oss ger en missvisande bild. Såväl forskning som arbete med mänskliga rättigheter utgörs i allra högsta grad av utmaningar av politisk, historisk såväl som moralisk karaktär. Därför behövs en ännu bredare kompetens i myndighetens styrelse.
Vi vill hävda att när mänskliga rättigheter reduceras till enbart juridik försvagas deras kritiska potential. De mänskliga rättigheternas juridiska, politiska och etiska dimensioner hör inte endast hemma i forskning och utbildning om mänskliga rättigheter, utan de bör också genomsyra det praktiska arbetet. Ifall regeringen på allvar vill adressera de nationella människorättsutmaningarna, inklusive olika former av rasism och diskriminering, bör dessa perspektiv vara representerade i större omfattning i styrelsen.
Det nationella institutet för mänskliga rättigheter ska vara en resurs för att väcka kritik mot staten och dess agerande, eller avsaknaden av sådant. En sådan kritik är omöjlig utan politiska och etiska perspektiv på mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle.