Det är inte för inte som ett stort antal veterinärkollegor nu anmäler sig frivilligt för att hjälpa till i krisen. De känner igen sig i den situation sjukvården befinner sig i. Restriktioner för kontakter mellan individer för att bryta smittvägar känns som en självklarhet för en veterinär.
Dagens djursjukvård närmar sig humansjukvården vad gäller avancerad kirurgi, bilddiagnostik, cancerbehandlingar mm, och detta kräver givetvis ett stort fokus på vårdhygien. Men vårdhygien är bara en del av det veterinärstudenterna lär sig om smittskydd och kontroll av infektionssjukdomar. Det smittskyddstänk veterinärkåren tillämpar i sitt dagliga arbete fokuserar inte bara på individen, skyddet av en hel population är ständigt närvarande.
Epidemiologi (studier av sjukdomsmönster inom befolkningar/djurgrupper) som vetenskap och metod har sitt ursprung i veterinärmedicinen, förmodligen för att vi veterinärer inte enbart ser våra patienter som individer utan också som del av en population där sjukdomar ofta måste hanteras på gruppnivå för att individerna ska kunna bli/fortsätta vara friska. Förebyggande djurhälsovård och systematiskt epidemiologiskt arbete inom svensk veterinärmedicin är ett av de främsta skälen till att vi har den lägsta antibiotikaanvändningen till djur inom hela EU.
I dagens kris, där ord som smitta och pandemi plötsligt blivit vardag, känns det relevant att lyfta fram veterinärkårens dagliga arbete med att bryta smittvägar inom och mellan djurbesättningar för att därmed förebygga större sjukdomsutbrott. En vanlig invändning när vi pratar om detta är att vi ju avlivar våra patienter när det behövs. Ja, vi kan avliva smittade djur, men det är inte det viktigaste i detta sammanhang.
Det viktigaste är ett strategiskt tänk kring hur man bryter smittvägar och stoppar smittspridning med hjälp av restriktioner kring smittade och misstänkt smittade individer, geografiskt anpassade stopp för förflyttning av för sjukdomen mottagliga individer och strategiska vaccinationskampanjer för att skapa buffertzoner som stoppar smittspridningen och skyddar såväl vaccinerade som ovaccinerade individer och djurbesättningar. Saknas vaccin får vi helt enkelt vässa strategin och vara ännu smartare med restriktionerna. Kontinuerlig omprövning av beslut är en självklarhet eftersom situationen ständigt förändras och det vi ser idag är resultatet av åtgärder en tid tillbaka. Det är först efteråt som en utvärdering kan göras och inte ens då går det att veta vad som var ”rätt” och ”fel”.
Vi får en mängd frågor om varför alla smittor kommer från djuren och om djur kan infekteras av, och sprida, COVID-19, men vårt viktigaste bidrag inom konceptet One Health och för folkhälsan är att vi förstår hur sjukdomar kan hanteras på populationsnivå. Ja, djur och människor har utbytt smittor med varandra i alla tider – det är inget nytt och det kommer inte förändras i framtiden – det viktiga är att öka förståelsen på alla nivåer i samhället för hur smittspridning kan och bör hanteras. I detta har veterinärer en viktig funktion.