I sin opinionstext i DN förra veckan (17 juni) presenterar statsvetaren och mellanösternforskaren Anders Persson en ny rapport som behandlar frågan om när och hur våldsspiralen i Israel-Palestinakonflikten utlöser antisemitism i Sverige.
Det är ett känsligt men också angeläget forskningsområde och Persson anstränger sig att förmedla en balanserad bild. Bilden blir dock inte fullständig om man förbigår aktuella EU-utredningar om den ökande antisemitismen i de flesta medlemsländer, inklusive Sverige, oavsett våldsutbrotten i konfliktområdet.
Rapporten råkade komma ut den 10 maj, samma dag som det senaste Gazakriget bröt ut. De återkommande Gazakrigen väcker uppståndelse i Europa, speciellt bland muslimska invandrare, leder till våldsamma demonstrationer och hatutbrott mot de judiska församlingarna där.
Enligt rapporten är det frågan om en antisemitisk världsbild, där den ”kosmiska ondskan” som tillskrivs judarna, har överförts på Israel. Men varför skulle judarna utomlands lastas för den israeliska regeringens politik och försyndelser?
Antisemitismen i Europa ligger tyvärr djupare än så och kom tydligt till uttryck under coronakrisen. En aktuell EU-rapport från början av juni visar att COVID-19-pandemin har lett till en oroväckande ökning av antisemitiskt innehåll på sociala media i form av konspirationsteorier, desinformation och hatspråk.
Hatpropagandan riktar sig mot redan marginaliserade grupper och speciellt mot judar, där hatet får sin näring av klassiska antisemitiska föreställningar, som går tillbaka till medeltiden, då judarna falskeligen anklagades för att ligga bakom Digerdöden genom att ha förgiftat brunnarna.
Nu anklagades de för att sprida coronaviruset. Denna antisemitism kunde också kopplas till QAnon, en konspirationsteori med ursprung i USA.
Tidigare EU-rapporter visar tydligt hur antisemitismen dyker upp igen i Europa och leder till hatspråk i media och antisemitiskt motiverade hatbrott mot judar. Judar i Sverige och andra länder känner sig inte längre trygga och en del överväger att utvandra. Detta har kommit tydligast till uttryck i Malmö där myndigheterna länge stått handfallna inför antisemitismen i skolor och på gator och torg.
Vi minns också brandattacken mot Göteborgs synagoga i december 2017. Den utfördes visserligen av nyanlända invandrare som var färgade av en antisemitisk världsbild i sina hemländer men det pågick inte något Gazakrig då.
Sverige har också sin beskärda del av inhemska nynazister som regelbundet gör sig skyldiga till antisemitiska hatbrott och förnekar eller förringar Förintelsen, ett hatbrott som är olagligt enligt EU och borde beivras mera effektivt av medlemsländerna.
Inställningen till Israel har gått i vågor sedan junikriget 1967, då Israel ockuperade arabiska områden. Fred har slutits med Egypten och Jordanien men den palestinska frågan är fortfarande olöst. Den militära ockupationen pågår ännu med åtföljande människorättsbrott. Utsikterna för en tvåstatslösning har minskat med den israeliska koloniseringen av Västbanken.
Det betyder naturligtvis inte att konflikten har minskat i betydelse och i mindre utsträckning utlöser eller ger näring till existerande antisemitism i Sverige och andra länder. Antisemitismen är tyvärr den enda sjukdom som Europa inte har utraderat.
I Europarådets deklaration från december förra året beskrivs antisemitismen som en allmänt spridd EU-företeelse. Rådet underströk att antisemitism måste bekämpas tvärpolitiskt på alla nivåer.
18 medlemsländer, inklusive Sverige, har på rådets anmodan godkänt den icke-bindande IHRA-definitionen på antisemitism. Definitionen rör sig i gränslandet mellan antisemitism och legitim kritik av Israel och den förra israeliska regeringen missbrukade den ofta genom att förkasta kritik som antisemitism.
Men definitionen understryker att kritik mot Israel som också riktas mot andra länder inte kan betraktas som antisemitisk och i vilket fall som helst måste bedömas i sitt sammanhang.
Listan på möjliga antisemitiska exempel inkluderar förnekandet av det judiska folkets rätt till självbestämmande, anklagelser mot Israel för att ha uppfunnit eller överdrivit Förintelsen, samt jämförelser mellan samtida israelisk politik och Nazitysklands folkmord och krigsförbrytelser.
Kritiken mot Israel är bevisligen hård men det vore fel att acceptera den ena sidans ”narrative” om konflikten om den är färgad av antisemitism. Att inte tillämpa IHRA-definitionen i dessa fall riskerar tvärtom att bädda för mer antisemitism i Sverige.