Av en slump läste jag en tweet av Anne Ramberg, före detta generalsekreterare på Advokatsamfundet. Jag läste mer på hennes Twitter, klickade på en länk Behandlingen av Assange – Ett svenskt misslyckande:
"Assange var i landet i fem veckor. Han förhördes en gång. Därefter besvärade sig ingen med att kalla honom till förhör. Han kontaktade åklagaren och meddelade att han var tvungen att lämna Sverige. Därefter önskade han inte återvända varför åklagaren utfärdade en så kallad arresteringsorder. Redan här finns skäl att reagera. Att det överhuvudtaget inleddes en förundersökning kan starkt ifrågasättas. Att förundersökningen inte fördes framåt är anmärkningsvärt. […] Sammantaget har svenskt rättsväsende skäl att känna skam."
Texten påminner om Flashback. Upptravade påståenden, utan ordning, bara en hög alternativa fakta och utelämnade av betydelsefulla fakta.
I domen från Assanges första utlämningsförhandling den 7 – 8 februari 2011 skrev domare Howard Riddle, i en mycket välskriven dom, att följande är konstaterat:
Björn Hurtig, Julian Assanges advokat, vilseledde domstolen genom att i sitt skriftliga vittnesmål påstå att åklagare Marianne Ny väntade i fem veckor utan att försöka förhöra Assange. Detta påstående vilseledde också Brita Sundberg-Weitman och Sven-Erik Alhem vilket medförde att de förhindrades att bidra med uppgifter om hur Assanges fall hanterats.
Björn Hurtig bedömdes vara ett opålitligt vittne när det gäller vad han gjorde för att kontakta Assange perioden 21:a till 29 september 2010.
Assange har inte haft kontakt med åklagaren. (Han kan alltså inte ha kontaktat åklagaren och fått tillstånd att lämna Sverige. Min kommentar.)
Hurtig kunde inte få kontakt med Assange åtminstone från den 21:a till den 29:e september.
Åklagaren försökte upprepade gånger nå Assange utan att lyckas.
Det finns inga bevis på att Assange var tillgänglig för förhör.
Det är rimligt att anta att Assange höll sig undan.
Assange lämnade Sverige den 27 september.
Målsägarna har förhörts ett flertal gånger.
Assanges advokater tog inte upp frågan om utlämning till USA.
Av domen framgår att nästan allt som Anne Ramberg påstår i artikeln inte är sant. Av det följer att det är orimligt att, som Anne Ramberg, dra slutsatsen att det svenska rättsväsendet bör skämmas för hanteringen av Julian Assange, att ”Ansvaret för den omänskliga behandlingen av Assange vilar tungt på Sverige".
Den som bör skämmas är i stället Anne Ramberg som var generalsekreterare i Advokatsamfundet när Björn Hurtig den 9 juni 2011 varnades för att han oavsiktligt lämnat felaktiga uppgifter till den engelska domstolen. Då sa hon att domare Riddles anklagelser var "oerhört allvarliga". Nu använder hon sig medvetet av samma, 10 år gamla, bevisligen falska information för att inbilla oss att svenska rättsväsendet behandlat Julian Assange illa.
Jag har noggrant följt Assangefallet sen 20 augusti 2010 och jag var ett vittne i den första utlämningsförhandlingen. För att förstå Assangefallet måste vi först inse att det handlar om personen Julian Assange och inte om hans arbete, Wikileaks. Vi måste också känna till vad han faktiskt gjorde efter att anklagelserna blev offentliga.
Från allra första början valde Assange att påstå att han inte visste vilka kvinnorna var som anmält honom och insinuerade att det var en ”honeytrap” i regi av Pentagon/CIA/Säpo/Dark Forces och så vidare. Att det måste finnas en gigantisk konspiration bakom anmälningarna. Tillsammans med sina engelska advokater iscensatte han en desinformationskampanj: Sverige var en statsfeministisk bananrepublik, en lydstat till USA utan rättssäkerhet, skulle han utlämnas till Sverige skulle han direkt skickas till USA för ett långvarigt fängelsestraff, kvinnorna som gjort anmälan var CIA-agenter och så vidare. Assange valde aktivt ”Trial by media” som strategi. De lögner han spred ledde till att anmälarna trakasserades och hotades av en aggressiv nätmobb. Något som Assange är ansvarig för.
Varför gick rättsprocessen då så fel? Allt beror på Julian Assange. Från första början förledde han omvärlden att tro att ärendet handlade om ett angrepp på Wikileaks och yttrandefrihet i stället för att det var fråga om hans eget sexuella beteende. Han höll sig undan förhör, flydde från Sverige för att aldrig återkomma, ställde orimliga krav inför förhör i England. Och till sist, när han väl förlorat för en tredje gång i domstol, i Supreme Court, valde han att fly till Ecuadors ambassad. Han gjorde allt för att sabotera rättsprocessen. Och förstöra för sig själv. Assange hade enkelt kunnat undvika detta om han följt sin advokat Björn Hurtigs kloka råd och inställt sig i Sverige för förhör. Paul Ronge och Donald Boström, en samarbetspartner till Assange, gav honom samma råd.
Ur Advokatsamfundets Policy för advokaters användning av sociala medier utformad under den tid Anne Ramberg var generalsekreterare:
"Oetiska, respektlösa och innehållsmässigt felaktiga uttalanden kan föranleda ansvar för den enskilde advokaten och få negativa konsekvenser av olika slag både för den enskilde advokaten och för advokatkåren i stort. […]
Advokatens uttalanden bör därför alltid vara sanna, etiskt försvarbara och förenade med gott omdöme och respekt för andra människor. Advokaten ska vara förvissad om att hans eller hennes användande av sociala medier inte negativt påverkar klienters eller allmänhetens förtroende för advokaten eller advokatkåren som helhet."
Ovan är några av de krav som Advokatsamfundet ställer på sina medlemmar. Samfundet måste ställa högre krav på sina generalsekreterare, även om de är före detta. Jag kräver nu att Advokatsamfundets disciplinnämnd utreder om de ska tilldela Anne Ramberg en varning för att hon på sociala medier uttrycker sig respektlöst och använder sig av bevisligen falska uppgifter.