”Alliansfriheten har tjänat oss väl.” Så snart tillfälle ges utslungar ledande socialdemokrater triumferande detta mantra. Av deras belåtna miner att döma kan man sluta sig till att de därmed tror sig ha uttalat en ovedersäglig sanning.
Noga taget är påståendet i denna form en meningslöshet. Under det kalla kriget kom vår alliansfrihet aldrig att prövas, eftersom dess bättre något krig mellan stormakterna aldrig utbröt, och då kan vi ju inte heller säga vare sig att den tjänat oss väl eller att den inte tjänat oss väl. För att bli meningsfullt måste påståendet formuleras hypotetiskt: Om krig utbrutit mellan stormakterna, så skulle vår alliansfrihet ha tjänat oss väl.
Detta påstående är inte sant. Under det kalla kriget levde vi inte säkert, vi levde farligt. Om ett stormaktskrig utbrutit hade Sverige varit fullständigt skyddslöst. Vi hade då som nu inga som helst bindande garantier för att västdemokratierna skulle komma till vår undsättning. I ett säkerhetspolitiskt perspektiv var Sverige litet, oskyddat och ensamt. Vad som tjänade oss väl var att världsfreden bevarades och med detta hade den svenska alliansfriheten inget som helst att göra.
Det kalla kriget har återupptagits. Vårt utsatta läge har inte förändrats.
Nyligen uttalade den tidigare statsministern Stefan Löfven att Sveriges och Finlands alliansfrihet är av fredsbevarande natur, eftersom de båda länderna skapar en säkerhetszon mellan Nato och Ryssland. Inget kunde vara mer felaktigt. All historisk erfarenhet visar att om det är något krigförande makter fruktar så är det när småstater utgör ett militärt vakuum. Detta skapar ett strategiskt osäkerhetstillstånd och då gäller det att snabbt erövra sådana områden innan motparten hinner göra det.
Socialdemokraternas närmast krampaktiga fastklamrande vid detta mantra är till stor del oförklarligt. I ett europeiskt perspektiv är det nära nog unikt. Finland är i detta avseende inte lika stelbent som Sverige. Partikamraterna i Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien, Spanien, Belgien, Nederländerna, Danmark och Norge har inga som helst svårigheter med att deras länder tillhör Nato. Vilka är då orsakerna till den svenska socialdemokratins fastlåsta hållning när det kommer till säkerhetspolitiken?
En orsak kan vara av historisk natur och ligga i partitraditionen. Ibland får man intrycket att Östen Undéns ande fortfarande svävar över partiet. I sin verklighetsfrämmande dogmatism hävdade han en bisarr kålsuparteori: Sovjetunionen och USA var i själva verket av samma skrot och korn. Detta ledde till en föga hedersam dubbelmoral. I det fördolda bedrevs försvarsförhandlingar med USA. Olof Palme fullföljde traditionen. När överbefälhavaren Stig Synnergren informerade Palme om vårt militära samarbete med USA svarade han: ”När jag bråkar med amerikanerna, se för Guds skull till att vi har ett gott samarbete med amerikanerna på försvaret i alla fall”.
En annan orsak är säkerligen en rädsla för fanflykt ur partiet, om detta går med på att ansöka om Natomedlemskap eller att ens utfärda en Natooption. Denna farhåga är nog till viss del befogad. Men den ska heller inte överdrivas. De socialdemokratiska väljarnas främsta intresse gäller säkerligen jobben, välfärden, integrationen och kriminaliteten. Om S har något att komma med på dessa områden, torde risken för en sådan fanflykt inte vara särskilt stor. Skulle socialdemokratin finna det vara i landets intresse att ta ett sådant steg, vore dess väljare säkert beredda att lyssna, om argumenten för detta ställningstagande klart och tydligt redovisas.
Som opinionsläget i Sverige är just nu torde kungörandet av en Natooption precis som finnarna gjort vara en god politisk kompromiss. En sådan skulle ge Ryssland en klar signal: Om ni anfaller Ukraina eller någon av de baltiska staterna, kan ni räkna med att vi omedelbart ansöker om Natomedlemskap.