Visst är det konstigt! De som är offer för den bristande integrationen i samhället ses som ansvariga för att integrationen brister.
Visst har vi segregation och bristande integration i samhället. Men, då ska vi inte rikta åtgärder mot dem som är offer. Vi måste ju sätta in åtgärder för dem som är offer.
Det har länge hävdats hårt från ett politiskt parti att det är invandringen, och särskilt flyktinginvandringen, som är grunden till i stort sett alla landets problem. Dess företrädare har varit så framgångsrika att flera av de andra partierna fått för sig att detta är något slags allmän uppfattning och de har därför börjat argumentera likadant. Det är inte konstigt att röster då förts över till dem som sade så från början.
Verkligheten är ju att de flyktingar, som lyckats ta sig hit, är oerhört driftiga och kompetenta. Annars hade de inte klarat att ta sig hit. Dock är det också så att de flesta från början saknar all kunskap om Sverige, om hur vårt samhälle fungerar och hur vår lagstiftning ser ut. Därför måste insatser göras för att snabbt hjälpa dem in i samhället. Det krävs:
- att insatser i form av utbildning i svenska och samhällsorientering (lagstiftning och samhällsorganisation) sätts in snabbt och i ordentlig omfattning (inte några få timmar per vecka).
- att arbetsmarknaden öppnas för dem. Det förutsätter i sin tur en saklig information, som klargör för alla att invandrarna är en viktig resurs och inte ett problem.
Att människor, särskilt i början av sin tid i ett nytt land, söker sig till och vill bo nära landsmän och andra med liknande bakgrund är inte konstigt. Det gäller för oss alla. Det finns många ”svensksamhällen” ute i världen. När man väl blivit etablerad och känner sig mer hemma i det nya landet, är det inte längre lika nödvändigt att bo i samma område som i början. Om man däremot inte släpps in i samhället i övrigt, känner man sig alltmer främmande för det och isolerar sig i det sammanhang man först hamnade i. Även en lång väntan på beslut om tillstånd att få stanna i landet och påtvingad passivitet under den tiden leder till samma isolering och sannolikt även en negativ inställning till det nya landet. Om människor, förutom att uppleva sig inte bli insläppta i samhället, dessutom skulle tvingas lämna sin bostad för att de bor nära sina landsmän, som nu diskuteras på en del håll, skulle det naturligtvis skapa en än mer negativ inställning.
Det sägs ofta att invandring och flyktingmottagning är dyrt för samhället. Det är det naturligtvis inte om vi tillåter dem som kommer hit att komma in på arbetsmarknaden. För personer som föds i Sverige betalar vi barnbidrag, föräldraledighet, förskola, grundskola, gymnasium med mera innan de kommer ut i arbetslivet. Om en 20-, 30-, 40- eller 50-åring, som kommer till Sverige som flykting kommer i arbete efter två, eller kanske fem, år av utbildning och träning har vi gjort en nettovinst. Den personen kommer in i arbetskraften till en lägre kostnad än den svenskfödda.
Även brottsligheten i samhället läggs ofta våra invandrare till last. Inte många verkar ha noterat att brottsligheten faktiskt minskat de senaste åren. Vad som uppmärksammats är den grova brottslighet, som består i att unga medlemmar i rivaliserande kriminella gäng skjuter varandra. Ingen sunt tänkande människa tror dock att ungas brottslighet beror på etnicitet eller nationalitet. Den beror på uppväxt i en miljö där människor trots alla sina ansträngningar aldrig kommit in i samhället, ställts åt sidan med svåra ekonomiska omständigheter och medvetet eller omedvetet låtit sin frustration påverka det uppväxande släktet. De ungdomar, som hamnat i den situationen, vänder sig naturligtvis lätt mot samhället. De som redan är kriminella kommer vi förmodligen inte åt, men med föräldrar i arbete minskar vi risken för nyrekrytering in i kriminaliteten.