Hur gör du när du söker jobb i dag? Tar en frisk promenad till arbetsförmedlingen för att se om det måhända finns ett arbete ledigt? Förmodligen inte va? Troligtvis söker du dig till den arbetssökandes bästa vän: internet. Kanske googlar du lediga jobb inom din bransch, kollar lediga-jobb-grupper på Facebook eller surfar runt lite på Linkedin. Det går inte att förneka att de sociala mediejättarna och sökmotorerna spelar en stor roll för den arbetssökande och bakom arbetsannonser är det algoritmer som avgör vilka jobbannonser du ser och vilka arbetsgivare du får kontakt med.
Tyvärr fungerar inte de här algoritmerna som de flesta verkar tro; att du ser det som är mest relevant för dig. Ja och nej. Algoritmerna som används av stora medieaktörer missriktar våra sökträffar, skapar ojämställdhet i världen och bidrar till diskriminering av både kvinnor och låginkomsttagare. Forskningsstudier från de världsledande universiteten MIT, Cambridge och Carneige Mallon visar nämligen att Googles algoritmer gör att kvinnor får upp betydligt färre platsannonser än män. Av dem som inte får upp en anställningsannons i sina flöden överhuvudtaget är det 20% fler kvinnor än män. Det råder ingen tvekan om att algoritmerna på sociala medier och sökmotorer skapar och bibehåller skadliga strukturer. Det slår hårt mot unga kvinnor och extra hårt och värre blir det om det utannonserade jobbet är högavlönat.
Den här sorteringen är helt oacceptabel och att vi, ett land med en uttalat feministisk regering, inte gjort någonting åt den är ett svek mot kvinnor i hela landet. Det är hög tid att vi gör något åt detta. Regeringen måste lägga förslag som ger företag förutsättningar att kunna jämna ut denna ojämställdhet tills dess att Google och andra nätjättar ser till att deras algoritmer ger jämställda utfall.
I dag kostar en kvinna som klickar på en annons mer än en man som klickar på samma annons. Är hon ung är hon ännu dyrare. Det är ingenting konstigt i sig. Google, Facebook och andra internetföretag baserar sina annonskostnader på hur sannolikt det är att den som klickar på annonsen också agerar utifrån den. Kvinnor, främst unga, är mer benägna att agera efter klick och kanske köpa klänningen, boken eller rakhyveln som annonseras. Vad är felet med det då?
Inget alls. Om rakhyvelsföretaget marknadsför sig mot en grupp är det inte konstigt om de unga kvinnorna, som är mer sannolika att köpa rakhyveln, kostar företaget mer per klick. Så fungerar marknaden. Som den ska. Men vad händer om vi byter ut annonsen för rakhyveln mot en annons för ett jobb? Algoritmerna fungerar likadant. Oavsett om det är en annons för en rakhyvel eller en annons där man söker en chef så fungerar algoritmerna på samma sätt, kvinnornas klick kostar mer. Därför får kvinnor i lägre utsträckning upp anställningsannonser därför att de är dyrare för arbetsgivare att marknadsföra sig mot. Detta oavsett om chefstjänsten är ett steg upp i karriären och helt perfekt för den kvinna som går bet på dess annons.
Forskare har föreslagit att problemet åtgärdas genom att företagen som ska anställa tillåts rikta sina annonser mot kvinnor i högre utsträckning än män för att jämna ut den obalans deras algoritmer skapat. Men det är olagligt. Åtminstone i USA, där både Google och Facebook har sina säten. Även när det kommer till svensk lagstiftning råder tveksamhet kring om ett sådant agerande räknas som diskriminering eller inte enligt rådande arbetsrätt – frågan är nämligen oprövad i svensk rätt. Det närmsta vi kommer är domen mot Mittuniversitetet. Där riktade de ett meriteringsstöd till sina kvinnliga professorer för att jämna ut ojämställdheten som förekom mellan dem och deras manliga kollegor. Genom ett mail enbart riktat till sina kvinnliga professorer gjorde de sig skyldiga till “mindre allvarlig diskriminering” och straffet från Arbetsdomstolen blev en begränsad bot på 25 000 kronor. Det är en ringa summa för den svenska staten, men beslutet visar att frågan är osäker och därmed djupt problematisk. För de små och medelstora företagen runt om i Sverige krävs tydliga regler för att man ska våga satsa på att driva en jämställd verksamhet. Det är mycket begärt att svenska företagare ska riskera sin ekonomi och sitt rykte för att värna våra gemensamma politiska visioner.
Problemet är dubbelbottnat. Även om företagarna är medvetna om den diskriminering som uppstår genom algoritmerna och vill göra något åt den är det få som vågar på grund av risken att straffas för könsdiskriminering trots att syftet är det motsatta. Man skulle kunna säga att lagen som stiftats för att motverka diskriminering i det här fallet verkar mest mot dem som i dag de facto diskrimineras på den digitala arbetsmarknaden.
Digitaliseringens problem är svåra men vi måste göra något åt dem. Det fungerar sällan att impulsmässigt lagstifta bort ojämlikhet. I detta fall står diskrimineringslagstiftningen, paradoxalt nog, i vägen för ett relativt lätt sätt att minska könsdiskriminering. Syftet med lagen att minska ojämställdhet är rimligt, men frågan är om lagen inte är föråldrad och behöver ses över. Google och Facebook, som nästan har oligopol på den digitala annonsmarknaden, har ett ansvar att inte upprätthålla skadliga strukturer. Det bästa vore givetvis om de själva kunde knäppa med fingrarna och fixa sina algoritmer men det är inte lätt och vi lär inte se någon förändring över en natt.
Tills dess att algoritmerna ändras måste lagstiftningen förtydligas. Att rättsläget i dag är så ovisst gör det svårt för företag att avgöra om deras riktade annonser till kvinnor, trots sitt utjämnande syfte, skulle fällas för diskriminering eller inte. Självfallet är det inte en risk som företagare kan förväntas ta. Regeringen behöver förtydliga lagstiftningen så att företagare, små som stora, vågar göra insatser för att minska diskrimineringen och öka jämställdheten, allt annat är ovärdigt en feministisk regering.